Coronakrisen och Instagramkomplex

För en dryg månad sedan skrev jag om det här med prepping. Jag skrev att jag inte kunde se för mig att den där krisen skulle komma, krisen som tvingade mig till att skjuta gräsänder och steka dem över öppen eld som jag själv har tänd med hjälp av elddon. Och här sitter jag nu och går igenom hur många matlådor jag har i frysen om jag skulle bli tvungen att sitta i karantän. Så kan det gå. 

Jag kan fortfarande inte se mig själv skjuta gräsänder förvisso. Och inte har jag skaffat mig något gevär. Men jag undrar om det finns något ätbart i den där lådan längst ner i frysen där allt det där som man inte vill äta men ändå inte vill slänga hamnar. Det är märkliga tider. 

Vad jag ska ägna mig åt här hemma om det skulle bli utegångsförbud är vad som oroar mig minst. Skrivandet och läsandet är praktiska intressen. De kan utföras var som helst och tar aldrig slut. Det finns andra problem med utegångsförbud naturligtvis. 

Förutom läsande och skrivande så finns det ett dockskåp att renovera. Utöver omvärderandet av troliga krissituationen har jag drabbats av något annat jag inte trodde skulle kunna drabba mig - instagramkomplex. Ni vet det där man känner ångest över sitt eget tråkiga, röriga, lata och ostädade liv när man ser andras bilder på fantastiska maträtter, underbara resor, mysiga drinkar på balkongen och nyrenoverade hem. Jag trodde högmodigt att jag var immun mot det. Nu är det inte något av detta som ger mig komplex. Men alla dockskåpskonton jag följer. Herregud, vilka minirenoveringar folk kan göra. Jag blir förlamad sittande framför mitt eget och ser varenda liten skavank och glipa. Men "du ska inte vara så självkritisk", brukar P säga till mig. Så tillslut har jag tagit mig samman och börjat med trapphallen.

Dockskåpsfamiljen sitter fortfarande i Corona-karantän. De tycker inte det är så farligt. De är ju alltid hemma ändå. Medan de andra fortfarande håller på att plantera nere i vinterträdgården förbereder Virginia och Leonard för grillkväll uppe på takterrassen.