Kom och Corona-res med mig!

Hade det inte varit för Coronan, hade jag skrivit detta på vår balkong i Palma just nu. Och hade det inte varit för Coronan hade jag skrivit något helt annat över huvud taget. Men nu är det som det är och jag ägnar mig åt att resa i minnet hemma i min gula IKEA-fåtölj. Eftersom jag precis avslutat Bourgogneboks-projektet men har svårt att släppa, så är mina minnesresor just Bourgogneresor. Därför far vi idag till Bad Segeberg i norra Tyskland, vilket kan verka en smula ologiskt men det är faktiskt en typisk Bourgogneresa. 

Av tradition, hävd och ohejdad vana avlutas våra burgundiska resor alltid med några dagar i den lilla tyska staden Bad Segeberg som ligger mellan Kiel och Lübeck. Att det blivit just Bad Segeberg beror på att de hade ruhedag på Leesens gasthof en måndag sommaren 2003. Hade de inte haft det hade tysklandstraditionen varit belägen i Leesen. Så lätt kan det vara att gå miste om trogna kunder.

                                                                   


 Att vi tar några extra dagar i den här tyska småstaden innan det är dags att kliva på färjan i Kiel, beror på att vi vill bevara den speciella känslan man har när man är på resa så länge som möjligt. Den känslan tenderar att rinna av en under själva hemresedagarna när man sitter inpackad i en bil på autobahn i 90 mil om dagen. Det är så lätt att glömma allt det här med friheten och lättheten i att leva, fascinationen för detaljerna i livet som man känt på Couches kommunala camping eller i Octroi St Jaques i Beaune, när man i huvudlösa farter zickzackar mellan långtradare, tyskar och turister dag efter dag. När man suttit fast i en bilkö i två timmar kan man inte minnas att man någonsin hört talas om det där. De där resedagarna ligger som en barriär mellan semester och vardag. Det är för att motverka detta, eller åtminstone skjuta upp det en aning, som vi brukar stanna ett par dagar i norra Tyskland efter att vi har klarat av autobahnpersen, ett slags bromsmedicin. 

Dessa semesterns sista dagar i det tyska riket känns också som dagar av välbehövlig vila, dagar som vi kan ta som de kommer och bara njuta av, bara vara. Som om vi under de föregående veckorna ägnat oss åt något annat än dagdriveri. Det har förmodligen att göra med att tyskarna delar våra idéer om ordning och struktur och att de serverar varm lunchmat även efter klockan 14.  

Oftast bor vi hos herr Schumacher på Central Gasthof på Kirschstrasse, som har drivits av generationer av herr Schumacharar i svarta västar och vita skjortor sedan 1929. Det är också ett klassiskt tyskt gasthof där möblemanget går genomgående i mörkbrunt och textilierna i grönspräckliga mönster och där schnitzel jaeger art alltid finns på menyn. 

                                                                   

Detta är alltså ett traditionsenligt stopp och det finns också strikta traditioner kring vad vi ägnar oss åt de dagar vi är här. Första kvällen intogs middagen alltid på Marktkroog. Där åt jag alltid Neptunplatte. Det var en samling sillinläggningar som serverades på en glastallrik i form av en fisk. Sedan Marktkroog slog igen förflyttade vi oss till den grekiska restaurangen intill. Där serverar de den bästa moussaka jag ätit utanför Greklands gränser. 

                                                                  


Efter den rikliga frukosten, där man får en hel termos med kaffe på varje bord, betar vi så i stilla mak av stadens sevärdheter som pyttelilla Heimatmuseum och utsikten från Kalkberget. Eftersom det finns en informationstavla på vägen upp för Kalkberget, som berättar om hur svenskarna under 30-åriga kriget var här och mördade och plundrade och i största allmänhet ödelade den ståtliga borg som då låg på bergets topp, brukar P och jag tala ganska lågmält med varandra på vägen upp till utsiktsplatsen, för att ingen ska höra att vi hör till detta blodtörstiga släkte. Lågmäldheten kan eventuellt ha något att göra med dålig kondition också. I dag är det bara brunnen som finns kvar av borgen och den är så pass osynlig att vi missade den helt det första året då vi enbart var uppslukade av utsikten. Året därpå kostade vi på oss att sänka blicken något och fann oss då stirra ned i ett bottenlöst hål. Det är fördelen med att besöka samma plats flera gånger, man hinner upptäcka saker på djupet, så att säga.

                                                                

 Från Kalkbergets topp har man god översikt över friluftsteatern och kan avslöja alla gömda madrasser som stuntmännen ska falla handlöst ned i. 

                                                                    

På friluftsteatern spelas varje sommar ett av Karl Mays västernäventyr om Winnitou och Old Shutterhand. Länge trodde vi att Karl May var född här i Bad Segeberg. Det var det enda som rättfärdigade allt ståhej kring honom här med, förutom friluftsteatern, Karl May-platz, det lilla rundturståget Karl May-express och ett ungdomshotell som bär hans namn.  När jag sedan googlade Karl May bara för att för sakens skull kontrollera att jag verkligen hade belägg för att kalla honom stadens store son, visade det sig att han, enligt Wikipedia, var född i Ernstthal. Någon koppling mellan May och Bad Segeberg har jag över huvud taget inte hittat. 


                                                                       

Från Kalkberget ser vi också det klarblå fladdermusmuseet Noctualis. Bad Seegebergs andra stora grej, efter Karl May, är nämligen fladdermössen som har sin boning i och omkring Kalkberget. Till skillnad från Karl May är de alltså födda här. Vi har inte varit inne i den klarblå betongbunkern och tittat på fladdermössen live ännu men däremot har vi gått en tur i deras vinterboningar i ett intrikat grottnät under själva Kalkberget.


                                                                      



                                                                       


En promenad runt Kleine Segeberg see hör också till. Sedan lägger sig P att sova middag i vårt grönspräckliga hotellrum och jag sätter mig på Kochlöffels uteservering och skriver. För att förklara vilken dignitet den tradition där jag sitter och skriver på Kochlöffels uteservering har, kan jag berätta att jag stavar till Kochlöffel utan att blinka. I Kochlöffel-traditionen ingår att jag betjänas av en rundhyllt ung man vid namn Ronny Hoff. Ronny Hoff ska flina lite åt min knaggliga tyska. Ronny Hoff ska alltid vara där. När jag talar om för P att jag går till Kochlöffel säger jag: ”Jag går till Ronny.” 
   För något år sedan var Ronny borta. Det året var det en blonderad kvinna i 40 års åldern som tryckte på knappen i kaffeapparaten och frågade om jag skulle ha socker och grädde.  I alla fall inbillade jag mig att det var det hon frågade Jag kan ju ingen tyska även om jag alltid envisas med att tala detta språk när jag är här. Ronny förstod att le åt dessa mina taffliga försök att tal, den blonderade kvinnan är allt för väluppfostrad för att röra en min. Var är Ronny?  Detta är ett lika omtumlande traditionsbrott som när Arne Weise slutade att vara julvärd. 
   Nå, istället för att kedja fast mig utanför Kochlöffel och hungerstrejka tills man återanställde min vän Ronny Hoff klev jag in på det intilliggande Eiscafé Venezia. Där upptäckte jag att jag kunde beställa en hel kanna kaffe och det fick mig att glömma både Kochlöffel och Ronny på ett ögonblick. En ny tradition hade sett dagens ljus. 

               

Hur det än är går det inte att uppskjuta återresan till vardagen hur länge som helst. Hur det än är måste man alltid lämna det rara Bad Segeberg och bege oss till Kiel. 

Det är en helt annan känsla att köra på en färja i Kiel än att köra av en färja i Kiel. Det är en helt annan klang i ljudet när man kör på färjan här än när man kör av den. Lite ödsligare, lite dystrare. Inte alls samma glada tjong som när man ska ge sig ut. Ändå brukar jag vara säker på, där jag står i färjans akter och ser smoggmolnet över Kiel försvinna i fjärran, att när jag kommer hem ska jag ha kvar den här känslan av lätthet och frihet, jag ska se på min vardag med nya, intresserade ögon varje dag. Detta tror jag alltså fortfarande, trots med åren tilltagande cynism. Men att jag ska gå ned fem kilo så snart jag stiger i land, den tanken har jag gett upp för länge sedan. 

Känslan när man återvänder till sin IKEA-fåtölj efter att ha varit ute och minnesrest den liknar den där unkna lukten som kommer ur väskan med campingkläder som var lite fuktiga när man packade ned dem för ett par dagar sedan. 


Kommentarer

skogsnuvan sa…
Tack för den berättelsen och bilderna. Det är nu när man inte kan fara någonstans som man njuter av berättelser om andra ställen. Här är det storm och imorgon ska jag för första gång i veckan ge mig till Hammarstrand för att byta däck och handla lite mat. En gång i veckan måste jag ju ge mig ut.

Populära inlägg