Kom och Corona-res med mig!
Hade det inte varit för Coronan, hade jag skrivit detta på vår balkong i Palma just nu. Och hade det inte varit för Coronan hade jag skrivit något helt annat över huvud taget. Men nu är det som det är och jag ägnar mig åt att resa i minnet hemma i min gula IKEA-fåtölj. Eftersom jag precis avslutat Bourgogneboks-projektet men har svårt att släppa, så är mina minnesresor just Bourgogneresor. Därför far vi idag till Bad Segeberg i norra Tyskland, vilket kan verka en smula ologiskt men det är faktiskt en typisk Bourgogneresa.
Av tradition, hävd och ohejdad vana avlutas våra burgundiska resor alltid med några dagar i den lilla tyska staden Bad Segeberg som ligger mellan Kiel och Lübeck. Att det blivit just Bad Segeberg beror på att de hade ruhedag på Leesens gasthof en måndag sommaren 2003. Hade de inte haft det hade tysklandstraditionen varit belägen i Leesen. Så lätt kan det vara att gå miste om trogna kunder.
Att vi tar några extra dagar i den här tyska småstaden innan det är dags att kliva på färjan i Kiel, beror på att vi vill bevara den speciella känslan man har när man är på resa så länge som möjligt. Den känslan tenderar att rinna av en under själva hemresedagarna när man sitter inpackad i en bil på autobahn i 90 mil om dagen. Det är så lätt att glömma allt det här med friheten och lättheten i att leva, fascinationen för detaljerna i livet som man känt på Couches kommunala camping eller i Octroi St Jaques i Beaune, när man i huvudlösa farter zickzackar mellan långtradare, tyskar och turister dag efter dag. När man suttit fast i en bilkö i två timmar kan man inte minnas att man någonsin hört talas om det där. De där resedagarna ligger som en barriär mellan semester och vardag. Det är för att motverka detta, eller åtminstone skjuta upp det en aning, som vi brukar stanna ett par dagar i norra Tyskland efter att vi har klarat av autobahnpersen, ett slags bromsmedicin.
Dessa semesterns sista dagar i det tyska riket känns också som dagar av välbehövlig vila, dagar som vi kan ta som de kommer och bara njuta av, bara vara. Som om vi under de föregående veckorna ägnat oss åt något annat än dagdriveri. Det har förmodligen att göra med att tyskarna delar våra idéer om ordning och struktur och att de serverar varm lunchmat även efter klockan 14.
Oftast bor vi hos herr Schumacher på Central Gasthof på Kirschstrasse, som har drivits av generationer av herr Schumacharar i svarta västar och vita skjortor sedan 1929. Det är också ett klassiskt tyskt gasthof där möblemanget går genomgående i mörkbrunt och textilierna i grönspräckliga mönster och där schnitzel jaeger art alltid finns på menyn.
Från Kalkbergets topp har man god översikt över friluftsteatern och kan avslöja alla gömda madrasser som stuntmännen ska falla handlöst ned i.
På friluftsteatern spelas varje sommar ett av Karl Mays västernäventyr om Winnitou och Old Shutterhand. Länge trodde vi att Karl May var född här i Bad Segeberg. Det var det enda som rättfärdigade allt ståhej kring honom här med, förutom friluftsteatern, Karl May-platz, det lilla rundturståget Karl May-express och ett ungdomshotell som bär hans namn. När jag sedan googlade Karl May bara för att för sakens skull kontrollera att jag verkligen hade belägg för att kalla honom stadens store son, visade det sig att han, enligt Wikipedia, var född i Ernstthal. Någon koppling mellan May och Bad Segeberg har jag över huvud taget inte hittat.
Från Kalkberget ser vi också det klarblå fladdermusmuseet Noctualis. Bad Seegebergs andra stora grej, efter Karl May, är nämligen fladdermössen som har sin boning i och omkring Kalkberget. Till skillnad från Karl May är de alltså födda här. Vi har inte varit inne i den klarblå betongbunkern och tittat på fladdermössen live ännu men däremot har vi gått en tur i deras vinterboningar i ett intrikat grottnät under själva Kalkberget.
Hur det än är går det inte att uppskjuta återresan till vardagen hur länge som helst. Hur det än är måste man alltid lämna det rara Bad Segeberg och bege oss till Kiel.
Det är en helt annan känsla att köra på en färja i Kiel än att köra av en färja i Kiel. Det är en helt annan klang i ljudet när man kör på färjan här än när man kör av den. Lite ödsligare, lite dystrare. Inte alls samma glada tjong som när man ska ge sig ut. Ändå brukar jag vara säker på, där jag står i färjans akter och ser smoggmolnet över Kiel försvinna i fjärran, att när jag kommer hem ska jag ha kvar den här känslan av lätthet och frihet, jag ska se på min vardag med nya, intresserade ögon varje dag. Detta tror jag alltså fortfarande, trots med åren tilltagande cynism. Men att jag ska gå ned fem kilo så snart jag stiger i land, den tanken har jag gett upp för länge sedan.
Känslan när man återvänder till sin IKEA-fåtölj efter att ha varit ute och minnesrest den liknar den där unkna lukten som kommer ur väskan med campingkläder som var lite fuktiga när man packade ned dem för ett par dagar sedan.
Kommentarer