En påminnelse om livskraften

Det är en årstid då man känner sig som ett högst eventuellt frö, djup ner i en mycket svart och blöt jord. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker att det är en mysig och ombonad känsla eller en mentalt dränerande. 

Just nu lyser en flämtande liten låga i en lykta på min pappas grav. Förra helgen var Alla Helgons Helg.  "En påminnelse om vår dödlighet" brukar prästen säga när han läser upp namnet på den som nyligen dött. Och kanske behöver vi påminnas om den ibland, jag vet inte. Just nu känns det mest nödvändigt att bli påmind om livskraften. 

En sådan påminnelse fick jag när jag var ute och lade på nätet med lampor över buskarna på altanen. I ett undanskymt hörn av altanen förvarar vi planteringsjord, blomkrukor som vi inte använder för tillfället och en del bråte som ska fraktas till tippen så snart någon i familjen känner sig hågad att åka till tippen. I det hörnet fick jag syn på en av de där krukorna som vi inte planterat något i i år. Där blommade för fullt, i slutet av oktober, en petunia som måste komma ur ett frö från förra årets plantor. Ett frö som sått sig själv där i den ratade krukan och växt sig stor och blommande utan några som helst omsorger.

Hur länge har den stått där och blommat av alla krafter, för ingen annan än sig själv? Bara för att själva livskraften finns.