Nu har jag tröttnat på 2021

Nu har jag tröttnat på det här året  Så igår köpte jag mig ett nytt. 

De finns på bokhandeln bland annat, om ni inte visste det, de nya åren; kalendrar för 2022. 

Min nya kalender har en man på cykel på omslaget, cykelkorgen är full med tulpaner. Jag gillar bilden, särskilt det där med cykeln. Den är en symbol för 2022, tänker jag. Inte för att jag tänker cykla någonstans under nästa år, det är det här med att färdas, rörelsen som är bra. 

I den här kalendern ska jag rita upp hela nästa år, den ska vara mitt ankare. Varje dag ska jag skriva dagboksanteckningar med jämna, koncentrerade bokstavsslingor, jag ska genomgående använda olika färger för olika temat och notera varenda frisörbokning och fikaträff. I den här kalendern ska jag göra hela året överskådligt och greppbart. Jag är fullständigt säker på att det är så det kommer att bli.

Jag är fullständigt säker, trots att min nuvarande kalender, den som jag hade samma tankar om för ganska precis ett år sedan, ligger alldeles intill. I den ligger jag tre dagar efter med dagboksanteckningarna, jag har inte skrivit upp de tre senaste frisörbesöken eller att jag ska till optikern. Det bekommer mig inte alls. Det här året har jag som sagt tröttnat på. 

Så här är det varje år. Det gamla "ankaret" ligger så gott som bortglömt under andra anteckningsböcker. Den så ambitiöst planerade kartan över 2021 har vita fläckar som aldrig kommer fyllas i. 

Jag tycker ändå att det är något hoppfullt och vackert över detta att jag varje år är lika säker på att nästa år, då ska jag verkligen lyckas rita den där kartan, fylla i alla ortsnamn, märka ut varje bergstopp och grynna. Ha hela året i ett fast grepp. Hoppfullt och vackert. Och oerhört naivt.