Avskedet på polarisen

Min svärfar och jag är två mycket olika person. Han har alltid något att säga medan jag aldrig vet vad jag ska prata om. Till exempel. Även om vi båda tycker mycket om att läsa så föredrar han att det han läser om ska ha hänt i verkligheten, medan jag helst vill att det ska hända i något parallellt universum. 

Men en sak har vi gemensamt, vi tycker om att läsa om polarfärder från förr. Det ska vara polarfärder som utspelade sig på den tiden då det var sport att åka till Nordpolen. När man gjorde det för forskningen och fosterlandets ära och inte kunde ringa efter hjälp på en satellittelefon. Naturligtvis läser vi om det på olika sätt också. Han läser det som fackböcker medan jag läser det som skräckromaner med verklighetstwist. 

En annan stor skillnad i vårt läsande är att jag gärna läser om sådan jag redan har läst. Det skulle min svärfar aldrig göra. Han har nämligen det mest exceptionella minne jag någonsin har träffat på och minns allt han någonsin läst, sett eller hört. När jag skriver någonsin, menar jag någonsin och allt.

Dessutom tycker min svärfar om att titta på monument över polarfararna och därför har vi i helgen varit i Hammarhöjden och tittat på Avskedet på polarisen. Det är ett monument till Finn Malmgrens ära. Finn Malmgren var en svensk meteorolog som deltog på flera polarfärder. 1928 var han med på luftskeppet Italia. Luftskeppet störtade och trots att Malmgren skadades började han ändå att vandra över isen tillsammans med två italienare för att hitta hjälp. 

Enligt min svärfar så är Finn Malmgren en stor polarhjälte. När en räddningsexpedition till slut kom till deras hjälp fanns det inte plats för alla och eftersom Malmgren var skadad gav han upp sin plats för de andra två. Han lämnades att dö på isen. På Wikipedia står det att Malmgren dukade under på isen innan de båda italienarna blev upplockad av en rysk isbrytare. Eftersom min svärfar är den han är, väljer jag ändå att tro på hans version.