Monumenten

Jag känner inte något särskilt där vid Finn Malmgrens monument. Det var ju inte här det hände. Varför hans monument står just här, vet jag inte. För allt jag vet har Finn Malmgrens aldrig satt sin fot i Hammarbyhöjden, men jag kan ha fel.

Annat var det när jag var vid Andréemomentet på Norra Begravningsplatsen. Här ligger de ju i alla fall begravda. Här grävde Strinbergs bröder ner Anna Charliers, Strindbergs fästmös hjärta en mörk natt enligt hennes sista önskan. Så tänkte jag skriva. Sen läser jag mitt inlägg här från den gången jag var vid monumentet och tydligen kände jag inte någonting där heller. Utom att det var kallt. 

Kanske har det med just själva monumenten att göra. Stora schabrak i brons, det är svårt att ha någon känsla för dem. Istället kanske de står i vägen för känslan. 

Men det finns ju sådana ställen. Ställen där det känns. Det är ställen där det hände. Just här gick, stod, satt, skapade, stupade legenden, geniet, idolen. Det är som marken på de här platserna är laddad med miraklet som skett här, det darrar fortfarande i luften på den här. Det är platser där tid och rum upphävs och man kommer nära det som hänt här och de som har fått det att hända.

Miró muséet i Palma var en sådan plats. Vi har varit här flera gånger och sett Mirós studio, där allt skulle vara lämnat så som det såg ut sista gången Miró gick ut ur den. Åtminstone läste jag det någonstans, som vanligt kommer jag inte ihåg var. Att stå här och känna hur kreativiteten fortfarande vibrerar kring penslarna och dukarna som ligger kvar här, som att man skulle kunna bli smittad av den bara genom att stå här i det. 

Så den sommaren vi kom hit och hela studion var tömd och urplockad för att det skulle renoveras! Det kändes som om någon klippt av det där magiska bandet mellan nu och det förflutna med en rostig häcksax, ett helgerån. Det borde vara absolut förbjudet att klippa av de få och tunna trådar som finns mellan de parallella världarna.