Lucka 19: Vuxenlivet

Den slarviga men hjärtegoda flickan som rusar iväg har i stort sett alltid en parhäst som är just så där förståndig och eftertänksam som en fin flicka bör vara. Anne har Diana Barry och Lotta i Lotta-böckerna av Merri Wik har Giggi. Lotta och Giggi umgicks jag mycket med som ung och idag samlar jag Lotta-böcker. 

Det intressanta med den här typen av böcker är hur ointressant det blir när de här flickorna vuxit upp och uppfyllt det klassiska kvinnoödet, dvs gift sig och fått barn. Författaren själv verkar tycka att det här är ointressant.  När Anne på Grönkulla väl gift sig med sin (SPOILERALERT!) Gilbert (Är det verkligen någon som inte förstår i samma ögonblick som Anne drämmer griffeltavlan i huvudet på unge herr Blythe att de där två kommer att ända upp tillsammans? Du borde läsa mer skönlitteratur säger jag i så fall till den personen.) och fått jag-har-glömt-hur-många-barn börjar LM Montgomery istället att skriv om dessa barns upptåg, medan hon låter Anne sitta på sin veranda, sy lapptäcken och skvallra med de andra tanterna i grannskapet, i den mån hon uppträder alls. 

   När Lotta blir gravid, vilket bara antyds på sista sidan i den näst sista Lotta-boken, bestämmer hon sig för att hon inte ska skriva mer böcker om sitt liv, hon kommer att vara upptagen med annat. Detta var den sista boken  som Ester Ringnér-Lundgren alias Merri Wik tänkte skriva om Lotta. Men eftersom hon fick så många förfrågningar om hur det gick för Lotta och Giggi skrev hon den sista boken Liselotte, Lottas dotter. Där man inte alls får reda på så mycket om Lotta och Giggi utan istället får träffa på deras respektive döttrar som gör ungefär samma saker som Lotta och Gigi gjorde när de var i samma ålder. 

Det implicita budskapet i de här böckerna torde alltså vara att det är intressantare att vara lite mänsklig och att det som målas upp som vuxenlivets drömtillvaro inte är något att sträva efter direkt. Ett slags tyst och försiktigt uppror.