Jag blev inte som jag tänkt mig

Jag blev inte som jag tänkt att jag skulle bli när jag fyllt 50. Jag har nyligen fyllt 51 så jag tycker att jag med säkerhet kan säga att det gick åt skogen. Man ska ge sig själv en viss marginal, men inte för mycket. 

Jag går på en trottoar i stan när någon bakom mig plötsligt hojtar och påkallar min uppmärksamhet. Det är en pappa på cykel med barnet i en sådan där stor trälåda frampå cykeln som man ska ha nu.  Jag minns den pinniga barnsadel som jag satt i på min mammas pakethållare när jag var barn, och tänker att det är ett under att mänskligheten inte dog ut med min generation om det är detta sjabrak som krävs för att hålla barn vid liv. Sedan tänker jag att pappan vill fråga om något eftersom han är uppe på trottoaren med sin rymdfarkost istället för ute i den två meter breda cykelbanan som är fullständigt ren på mänskligt liv och alltså betydligt mer framkomlig, särskilt för just en cykel. Men nej,  pappan vill bara att jag ska flytta mig så att han kommer fram med sin låda.

"Det är väl för fan du som ska flytta på dig." säger jag ilsket och pekar mot cykelbanan. "Vet du inte att man inte får cykla på trottoaren?! Men barn ska du ha." 

Nej, så säger jag förstås inte. Jag sätter förorättat näsan i vädret, kliver ut i cykelbanan och säger: "Ja men då går väl jaaag ut i CYKELbanan då, så att du kan cykla fritt på GÅNGbanan. Vaaarsågod!" Och så gör jag en överdrivet underdånig bugning när jag kliver ner från trottoaren. 

Nej, så säger jag inte heller. Jag säger "oj, jaha" och tar ett steg åt sidan. Precis som jag skulle ha gjort om jag var 49.

Hade jag blivit som jag tänkt att jag skulle bli när jag fyllt 50 hade jag sagt något av de två första alternativen. Eller jag hade inte behövt säga något alls eftersom jag hade utstrålat samma pondus och auktoritet som den spanska inkvisitionen, och pappor med stora lådor på sina cyklar hade trampat sig blå för att så fort som möjligt komma ut på motorvägen och därmed ett säkrare område. 

Men det blir som bekant aldrig som man tänkt sig. 




Kommentarer

Pernilla sa…
Det är ju en ren fröjd att läsa dina texter. Den här högläste jag förövrigt för sambon hörom kvällen. Delad glädje, du vet. 😉
skogsnuvan sa…
Förstått att du inte är en bråkig kvinna utan ganska mild och snäll och då kommer du nog att fortsätta vara det även när du blir gammal. Jag däremot har nog blivit sämre när jag blivit äldre och har ibland spånt ögonen i någon som varit uppkäftig och ibland blir jag väldigt förbannad så var du glad att du är som du är. Du är toppen tycker jag och jag gillar att läsa dina bloggar och din bok (och säkert den kommande också)
Soldansare sa…
Tack Pernilla! Vad roligt att du vill läsa, både för dig själv och för maken.
Soldansare sa…
Tack för du läser, fortfarande efter alla dessa år. Jag tycker att du är toppen, även när du är förbannad. :)

Populära inlägg