Apropå tranor...

Det fanns en tid då jag tillbringade mina dagar vid ett fönster utanför vilket det stod en rönn. På höstarna kom ett 50-tal sidensvansar och tömde rönnen på bär på mindre än en halvtimme. Det fanns en tid då jag trodde att jag skulle sitta vid det där fönstret höst efter höst, till om inte fan löste av, så i alla fall pensionen. 

Nu har jag fått lämna fönstret och rönnen är nedhuggen. Det hade inget med varandra att göra. Tror jag. Men jag sörjde sidensvansarna. 

Nu far jag istället förbi gärden om morgnarna, gärden där ett tjugotal tranor samlas för att ladda för avfärd mot varmare trakter. Aldrig tidigare har jag sett så många tranor på en och samma plats, aldrig har tranorna varit ett tecken på höst. I mitt barndomshem var det ett vårtecken:

"Nu har tranorna kommit." 

Och det var alltid ett par. Två pinnar med vingar på som sprätte omkring på åkrarna intill vårt hus. 

Hade jag suttit kvar vid mitt skrivbord hade jag aldrig sett tranorna samlas. 

Ingenting blir som man tänkt sig. Det blir något annat. 

Det blir tranor.