Paul Andersson
Gjorde nyligen stora fynd på en loppmarknad. Tre böcker för tio kronor! Inte styck utan tio kronor för tre böcker. Jag hittade dessutom riktiga kvalitets böcker.
Luftslottet av Donalde E. Westlake, Ingenjör Andrées luftfärd av Per Olov Sundman och en pocket med poeten Paul Anderssons samlade dikter som jag har letat efter.
Birgitta Stenberg berättar i sina självbiografiska romaner om sin vän Paul Andersson, som hon beundrar så eftersom han är en "riktig poet". Hon fortsätter att beundra honom fastän han med stor självklarhet lever på hennes pengar och vid ett tillfälle också stjäl från henne. Hans dotter Jaël skriver i sitt förord i pocketsamlingen att Paul Andersson ansåg att världen skulle avlöna sina poeter och därför, utan skrupler, levde på sin mammas och sina vänners pengar.
Jag tycker väl också att världen skulle kunna avlöna sina poeter men kanske mer på samma sätt som den avlönar rörmockare, kontorister och byrådirektörer. Men som poet är det ju inte, eller har åtminstone inte varit, riktigt fint att sälja, att tala om att kunna försörja sig på sin poesi, att tala om att man måste försörja sig som vanliga människor. Poeten ska vara någon slags förandligad typ som får näring nog av sitt eget geni.
(Är det förresten inte lite märkligt detta att t ex musiker och författares arbete inte har samma ekonomiska värde som andra saker i samhället, utan att man kan ladda ned och dela det lite hur som helst och att en del som gör detta sitter i olika medier och säger att musikerna inte ska pissa på sina fans och "kultur ska spridas". Och att det finns politiker som säger att "vi kan väl inte kriminalisera en hel generation". Skulle det låta likadant om en hel generation gick in på ICA och plockade åt sig livsmedel, som ju också är något som definitivt borde spridas? Jag bara undrar lite...)
Från Stenbergs böcker och förorden i samlingen får intrycket av att Paul Andersson levde upp ganska bra till den gängse romantiserade bilden av en poet eller konstnär. Förutom detta att han inte verkade vara helt lätt att ha att göra med, att han inte lät samhället bestämma hur han skulle leva och tog ett sk vanligt jobb, levde han under många år i Paris och Rom (konstnärsstäderna) under existensminmum. Det finns en bild på honom från 1962 i den här pocketboken, där han ligger i en säng i ett billigt hotell i Paris och är mager som ett skelett. Jag vet inte var jag läste meningen att i Paris är svält en konstform, kanske i någon av Birgitta Stenbergs böcker. Han är också beroende av droger. Birgitta Stenberg beskriver t ex i Spanska trappan hur han åker ut till soptippen den dag då avfallet från något sjukhus körs ut och hur han går där och letar efter sprutor, slattar av morfin och annan narkotika.
Hm, egenkär, svältande och drogberoende; är det den gängse romantiserade (!) bilden av en poet så är det ju en ganska grym bild att leva upp till. Eller är det bara jag som har den bilden?
Hur som helst blev jag nyfiken på denne Paul Andersson, denne "riktige", "store" poets poesi när jag läste Birgitta Stenbergs romaner. Vad var det som hon och många andra beundrade så? Därför blev jag glad när jag hittade den där lilla pocketboken. Har inte riktigt hunnit skaffa mig en uppfattning ännu men denna vecka är ändå veckans dikt en Paul Andersson-dikt.
Luftslottet av Donalde E. Westlake, Ingenjör Andrées luftfärd av Per Olov Sundman och en pocket med poeten Paul Anderssons samlade dikter som jag har letat efter.
Birgitta Stenberg berättar i sina självbiografiska romaner om sin vän Paul Andersson, som hon beundrar så eftersom han är en "riktig poet". Hon fortsätter att beundra honom fastän han med stor självklarhet lever på hennes pengar och vid ett tillfälle också stjäl från henne. Hans dotter Jaël skriver i sitt förord i pocketsamlingen att Paul Andersson ansåg att världen skulle avlöna sina poeter och därför, utan skrupler, levde på sin mammas och sina vänners pengar.
Jag tycker väl också att världen skulle kunna avlöna sina poeter men kanske mer på samma sätt som den avlönar rörmockare, kontorister och byrådirektörer. Men som poet är det ju inte, eller har åtminstone inte varit, riktigt fint att sälja, att tala om att kunna försörja sig på sin poesi, att tala om att man måste försörja sig som vanliga människor. Poeten ska vara någon slags förandligad typ som får näring nog av sitt eget geni.
(Är det förresten inte lite märkligt detta att t ex musiker och författares arbete inte har samma ekonomiska värde som andra saker i samhället, utan att man kan ladda ned och dela det lite hur som helst och att en del som gör detta sitter i olika medier och säger att musikerna inte ska pissa på sina fans och "kultur ska spridas". Och att det finns politiker som säger att "vi kan väl inte kriminalisera en hel generation". Skulle det låta likadant om en hel generation gick in på ICA och plockade åt sig livsmedel, som ju också är något som definitivt borde spridas? Jag bara undrar lite...)
Från Stenbergs böcker och förorden i samlingen får intrycket av att Paul Andersson levde upp ganska bra till den gängse romantiserade bilden av en poet eller konstnär. Förutom detta att han inte verkade vara helt lätt att ha att göra med, att han inte lät samhället bestämma hur han skulle leva och tog ett sk vanligt jobb, levde han under många år i Paris och Rom (konstnärsstäderna) under existensminmum. Det finns en bild på honom från 1962 i den här pocketboken, där han ligger i en säng i ett billigt hotell i Paris och är mager som ett skelett. Jag vet inte var jag läste meningen att i Paris är svält en konstform, kanske i någon av Birgitta Stenbergs böcker. Han är också beroende av droger. Birgitta Stenberg beskriver t ex i Spanska trappan hur han åker ut till soptippen den dag då avfallet från något sjukhus körs ut och hur han går där och letar efter sprutor, slattar av morfin och annan narkotika.
Hm, egenkär, svältande och drogberoende; är det den gängse romantiserade (!) bilden av en poet så är det ju en ganska grym bild att leva upp till. Eller är det bara jag som har den bilden?
Hur som helst blev jag nyfiken på denne Paul Andersson, denne "riktige", "store" poets poesi när jag läste Birgitta Stenbergs romaner. Vad var det som hon och många andra beundrade så? Därför blev jag glad när jag hittade den där lilla pocketboken. Har inte riktigt hunnit skaffa mig en uppfattning ännu men denna vecka är ändå veckans dikt en Paul Andersson-dikt.
Kommentarer
Vi har lite olika uppfattnignar du och jag om nedladdning på nätet. Piratkopiering tycker jag är förkastligt men att ladda ner för eget bruk och att avlöna musiker, författare o s v på ett annat sätt ... än via de gamla vanliga STIM-pengarna t ex måste ju gå att konstruera. Det är klart att de inte kan jobba gratis men det behöver ju för den delen inte finnas bara en form för hur de skall få ersättning. Tänk bara på vad Spotify har tillfört ... jättebillligt och till och med gratis om man godtar avbrott med reklam och musikerna får sin del av kakan.
Vi kan låna böcker och musik och filmer på bibliotek och författarna och musikerna får betalt ... det måste ju kunna ordnas på nåt sätt på nätet också ... tycker och tror jag ...
Kram!
Kram själv!