Tänk att man glömmer så fort
I dag har jag sett krigsfotografen James Nachtweys utställning som jag har skrivit om tidigare, i sin helhet.
Stått där i utställningslokalen och svalt och svalt och kämpat med tårarna framför foton av barnhemsbarnen i Rumänien. Halvvuxna barn som sitter i stålspjälsängar, som burar som för tanknarna till kycklingindustrin i Sverige, som är osmaklig i sig. Framför ett foto av en människa, så utmärglad att han nästan har upphört att vara människa, som släpar sig fram på alla fyra.
Det känns oanständigt att stå här och vara proppmätt efter att nyss ha ätit en stor kebab. Jag vill gå ut och kräkas upp alltihop men det hjälper ju inte den där stackars människan, inte löser det världssvälten.
Men jag kan ju åtminstone ha vett att njuta av att jag har det så bra och sluta gnälla över alla mina i-landsproblem.
Aldrig mer, tänker jag när jag står på trottoaren utanför Örebro konsthall och kippar efter andan, ska jag gnälla över att jag måste gå upp klockan sex på morgonen och gå till jobbet. Varje gång jag tycker det är trist att behöva laga mat till matlådan ska jag tänka på den där utmärglade människan på alla fyra. Tänker jag.
- Och ändå, säger P, så är det ju inte första gången man ser sånt här. Och tänkt så där. Tänk att man glömmer så fort.
Ja, tänk att man glömmer så fort. Är det någon slags självbevarelse drift?
Något mer "upplyftande" i utställningsbesöket var upptäckten av Arvo Pärts musik som låg som bakgrund i filmen om Nachtwey
Stått där i utställningslokalen och svalt och svalt och kämpat med tårarna framför foton av barnhemsbarnen i Rumänien. Halvvuxna barn som sitter i stålspjälsängar, som burar som för tanknarna till kycklingindustrin i Sverige, som är osmaklig i sig. Framför ett foto av en människa, så utmärglad att han nästan har upphört att vara människa, som släpar sig fram på alla fyra.
Det känns oanständigt att stå här och vara proppmätt efter att nyss ha ätit en stor kebab. Jag vill gå ut och kräkas upp alltihop men det hjälper ju inte den där stackars människan, inte löser det världssvälten.
Men jag kan ju åtminstone ha vett att njuta av att jag har det så bra och sluta gnälla över alla mina i-landsproblem.
Aldrig mer, tänker jag när jag står på trottoaren utanför Örebro konsthall och kippar efter andan, ska jag gnälla över att jag måste gå upp klockan sex på morgonen och gå till jobbet. Varje gång jag tycker det är trist att behöva laga mat till matlådan ska jag tänka på den där utmärglade människan på alla fyra. Tänker jag.
- Och ändå, säger P, så är det ju inte första gången man ser sånt här. Och tänkt så där. Tänk att man glömmer så fort.
Ja, tänk att man glömmer så fort. Är det någon slags självbevarelse drift?
Något mer "upplyftande" i utställningsbesöket var upptäckten av Arvo Pärts musik som låg som bakgrund i filmen om Nachtwey
Kommentarer
Ååh vilken vacker blogg i sin nya skepnad. Hur stor bild har du som bakgrund om jag får vara lite "krass" och fråga. När jag skall lägga in en bild som bakgrund kommer den i upprepat tillstånd ...
Ha en fin dag där i Örebro, en stad som också är en av mina döttrars och hennes barns stad ...
Kramar!