Härdsmälta?

Plötsligt är det alldeles tyst.

Har inte kommit på något att blogga om på flera dagar. Har jag kommit på något har det mest varit gnäll som "Varför verkar medeltidsdagarna i Arboga mest handla om att handla? Varför måste man alltid köpa saker? Varför står det inte gycklare och musikanter och eldslukare i varje hörn istället?" Nu såg jag faktiskt en eldslukare och en stackars poet som ingen lyssnade på men jag hade ändå gnällt om jag hade skrivit något om det här och jag är trött på att jag gnäller så förbannat.

Och om jag inte gnäller har alltså ingenting att skriva om?

Blir lite nervös av det här. Håller jag på att sina? Har hjärnan kopplat ned sig helt och hållet?

"Jag har inget behov av att fläka ut mig på nätet!" mötte jag en gång en person som sa angående detta med bloggande.

Men det har väl jag, då.

Även om jag inte direkt använder uttryck som "fläka ut" i sammanhanget. Jag föredrar att kalla det "uttrycka mig" eller "formulera mig". Vet inte om jag tycker att jag "fläker ut mig" just. Men jag tycker om att bygga mig en tillvaro och en person med hjälp av språket. Att ta in något, stöta och blöta det lite och få ut något eget, en skriven text, kring det. Det går att påverka hur din tillvaro ser ut, man kan själv formulera den. Att skriva gör att jag känner mig levande, det rör sig i huvudet, jag fungerar. Jag är inte bara en liten kugge i ett stort ekorrhjul.

Jag är ett hjul.

Aldrig är jag så lyckligt som när jag har så många idéer i huvudet att jag inte hinner få ner dem i datorn/på pappret. När det är tyst känns det som om jag håller på att stelna.

 

Att det sedan kanske inte är någon som är intresserad av vad just jag sitter och formulerar mig kring är inte något jag kan ta hänsyn till, tycker jag. Det är liksom upp till läsaren om han/hon vill läsa eller gå vidare. Läsarens eget ansvar för vad han/hon slösar sin tid och sin syn på....