Att lära sig läsa

Jag har alltid knarkat historier och berättelser så till den grad att det ibland har snuddat vid ren eskapism när jag endast sporadiskt tittat upp och omtöcknat sett min verkliga omgivning. Ganska sent upptäckte jag att det finns intressanta historier att snappa upp i verkligheten också, inte bara i böckerna, filmerna och fantasierna. (Även om jag lider av handikappet att bäst få tag i känslorna i fiktionen.)
Som barn, medtvingad på evighetslånga kafferep hos äldre släktingar, tyckte jag inte att de oändliga utläggningarna om olika bekantskapers släktförhållanden och anamnes var särskilt intressanta. Om Astas kusin var gift med en av Bedas kusins söner och att de alla hade diabetes var mig totaaaalt likgiltigt men tanterna runt bordet fann detta oerhört viktigt och värt att tala länge om. Inte bryr jag mig väl särskilt mycket mer om Astas diabetes i dag men däremot intresserar det mig varför detta ältades vid varenda sammankomst. (Och då menar jag inte just Astas diabetes, där förekom även hjärtinfarkter, slaganfall, blodförgiftning osv hos generationer av olika släkter) Vilket märkligt nät av tillhörighet på både bredden och djupet som detta vävde mellan de här tanterna. En placering av det egna jaget på en social och historisk karta.

Hemma var böcker och detta att man läste lika självklart som att man åt. Hur många timmar min mamma har läst högt för mig vet bara gudarna, liksom hur många gånger jag tvingade henne att läsa vidare fast hon redan läst sig hes. Skriftspråket var en spännande, hemlig kod som jag hungrade efter att knäcka, för att själv komma åt de där historierna när jag ville och inte bara när mamma hade lust, eller inte orkade stå emot mitt tjat längre.
När jag började lekis kunde jag läsa så till vida att jag stavade ihop orden med viss möda, jag kunde inte läsa flytande, som det kallades, ännu. Det retade mig till vansinne att där fanns en kille som kunde och som alltså låg före mig. Jag satt hemma med boken Kalle Bromsvagn hoppar av och kämpade och kämpade tills jag också kunde. Triumf och seger!

Tänk om jag inte hade lyckats knäcka den där koden. Hur hade livet blivit då? Helt annorlunda mot nu, när så mycket kretsar kring det skrivna och skrivandet. Det är då ett som är säkert. Det innebär ju inte bara att jag hade missat Kalle Bromsvagn. Världen är ju full av bokstäver som ska tydas för att man ska kunna ta sig smidigt fram, för att man ska få tillgång och tillträde till samhället.

När jag jobbade som tentamensvakt vaktade jag ofta studenter med läs- och skrivsvårigheter, som fick extra tid på sig att skriva. Jag tycker att det är imponerande att ge sig på en universitetsutbildning om man har svårt att läsa. Vilket jobb de lade ned, vilken tid och vilken envishet. Beundransvärt! Av naturen lat har jag svårt att orka dammsuga en tvårumslägenhet, så någon akademiker hade jag inte blivit om jag hade varit dyslektiker det är då ett som är säkert.