Hur var det då med Cornelis?

Jag talar förstås om filmen.
Var ju lite orolig för en norskbrytande Cornelis, att det inte riktigt skulle kännas riktig, liksom. Inte som Cornelis.
Och det gjorde det ju inte.
Tyckte faktiskt att det var lite halvtaskigt skådespeleri över huvud taget, med undantag för Helena af Sandberg.

Man hade verkligen slagit knut på sig för att få miljöerna att se så tidstypiska ut som det bara var möjligt, ner till minsta detalj. Det blev nästan lite för mycket, lite för "konstruerat". Visserligen är det ju viktigt att det inte blir fel, fel årsmodell på bilarna, t ex (som om jag skulle märka det) och annat som bryter känslan av äkta fiktion. Men jag kom på mig själv med att sitta och titta på glasögonmodeller, märken på ölburkar osv snarare än att engagera mig i historien. Åtminstone till en början. Mot slutet hade jag glömt det där. Intressant nog gjorde jag det när det började glida in i en tid som jag själv upplevt och kunde minnas.

Så lite gnällbältsgnällig var jag väl. Men det var ändå intressant att se Cornelis historia. Cornelis son Jack Vreeswijk, som har skrivit musik till filmen, har sagt någonstans att han tycker att den är en bra beskrivning av hur faderns liv gestaltade sig och det inger ju en viss respekt för trovärdigheten i filmen. Även om man alltid kan fråga sig vad man vet om sina föräldrar och deras liv. Förstås.

Gick i alla fall hem och började rota i skivsamlingen för jäklar, vad mycket bra musik karln gjorde. Med betoning på mycket (och mycket bra): 38 skivor på 23 år! Slår det Ulf Lundell?