Säga vad man vill om tiden,

...gick gjorde den i alla fall.

Säger herr Roos i Berättelse om Herr Roos av Håkan Nesser.

Apropå citat.

Och apropå att det gör den faktiskt. Går. Tiden, alltså.

I dag är det ett år sedan jag jobbade sista dagen på mitt förra jobb (eller ja, egentligen förrförra!)och gick hem i mörkret efter att ha ätit en smörgåstårta som växte i munnen. På ett sätt var det skönt att gå hem, att det var över.

Fem månader tidigare hade vi fått veta att kontoret skulle läggas ned och verksamheten flyttas till Stockholm. Att bli av med jobbet är aldrig roligt. Att gå kvar och harva i flera månader på ett jobb som man vet att man snart ska bli av med, utan att veta vad som kommer efter, är inte särskilt nyttigt. Åtminstone känns det inte så just medan man gör det. Blir ingen god stämning av sånt. Att lära upp andra som ska ta över det jobb man byggt upp och som man själv inte valt att lämna över... är inte heller något som känns särskilt uppbyggande.

Men trist var det detta att plötsligt sluta träffa människor som man umgåtts med drygt åtta timmar om dagen i åratal. För även om man träffas igen blir det ju inte samma sak, man delar inte varandras vardag på samma sätt längre, så är det.

Sedan var jag betydligt sämre på att vara arbetslös än jag hade trott att jag skulle vara. Även om man ägnar en del av dagen åt att söka jobb blir det ju ändå mer tid kvar att skriva på än en vanlig dag och mer tid att skriva hade jag ju alltid gnällt om att jag skulle vilja ha. Jag hade nog tänkt att snart kommer man in i en bra rytm med det där.

Men det gjorde jag aldrig. Jag hade väl blivit för bortskämd med tryggheten det ändå innebär att ha ett fast jobb med fast lön på ett bestämt datum. Jag löper nog inte någon större riskt att bli en romantiskt svältande och knarkande poet. Och inte skulle jag hoppa över den levertransplantation som skulle rädda mitt liv för att jag är upptagen med att skriva en bok, som den där författaren jag skrev om här någon gång tidigare. Han offrade livet för den där boken och här sitter jag och minns inte ens vad han heter, eller namnet på boken han skrev. Så där ser man vad det är värt...

Sett i backspegeln, så här ett år senare, så var det tur för mig att det där kontoret lades ned.

Jag har funderat länge på om jag verkligen ska skriva det här. Det känns provocerande på något sätt och det är inte meningen.

Sen blev jag till slut förbannad på mig själv. Det har gått bra för mig det här året, det är ett faktum och varför ska jag be om ursäkt för det?

Det borde väl vara ännu mer provocerande om jag inte var glad över att det har gått så bra?

För idag har jag ett mycket bättre jobb än vad jag hade för ett år sedan. På alla plan bättre. Drömjobbet, faktiskt. (Okej, när vi vunnit Miljonerna kommer jag ändå att bli heltidsbloggare från uteserveringen på Café les Batard i Beaune. Men till dess.)

Och det jobbet hade jag inte fått om jag inte hade blivit av med det andra. Jag hade inte sökt mig vidare, jag trivdes ju där jag var. Så det hade väl inte gått någon nöd på mig men drömjobbet var det ju inte.

Ibland kommer man framåt av att få en saftig känga i baken...

Ibland inte.