Gud och syndafloden, bland annat.

Hade ett halvfärdigt blogginlägg med den modesta titeln Bevis För ”Guds” Existens liggande, eftersom jag verkar ha snöat in på den andliga banan. Men just nu känns det inte riktigt...smakligt?... att publicera det. Det är ett så futtigt ”Guds”-bevis – där Gud till och med sätts inom citat-tecken. Det dränks och sköljs bort redan av den där första sex meter höga vågen i Japan som vore det intet. Det där jordskalvet och den där vågen och dess efterföljare, som känns som yttringar av en närmast gammeltestamentligt vredgad Gud.
Eller något ur Uppenbarelseboken.
Det borde väl egentligen vara Djävulen som får skulden i sådana här fall. Men han är liksom en mer väsande kraft, en som viskar ondskefullheter i örat och drabbar folk med i tysthet växande cancertumörer. Det är han som säger sådana där saker som ”Varför ska jag ta vara på min broder?” Men det är Gud som dränker hela skiten i syndafloden när han blir förbannad.

Den gammeltestamentlige guden är lite svår att förstå sig på.
Eller ja, kanske inte egentligen, kanske är det den moderna kristna guden, den gode guden som är svårare att förstå sig på.
Den gammeltestamentlige guden är ju mer primitiv och mer lik människan. Han är lite lynnig och maktgalen och får han inte som han vill lägger han sig ned och sparkar i golvet som ett tjurigt barn. Och med sparkar i golvet menar jag till exempel saker som att straffa folk med död och gräshoppor om han inte gillar hur de uppför sig. Den gammeltestamentlige guden har flera likheter med den starkaste killen i klassen som har rätt bara därför att han slår hårdast. Idén att Gud är god kom efter att Gamla Testamentet skrevs. Men kraftfull är han.
Just det gör det lite märkligt att han ibland verkar en smula rädd för människan. Som i berättelsen om Babels torn till exempel, där människorna får för sig att bygga ett torn som når ända upp till himlen.
”Om de lyckas med detta kan de ju lyckas med vad som helst!” tänker Gud nervöst och ser till att människorna plötsligt börjar prata olika språk och därmed inte kan förstå varandra tillräckligt för att förverkliga sitt projekt.
Tänk en gud som är rädd för sin egen skapelse!

Jaha. Efter att med denna pladdrande betraktelse vänt hela kristenheten mot mig kan jag väl bara tillägga att det går lite på sparlåga för tillfället, både bloggandet och skrivandet i allmänheten. Säger som Bodil Malmsten: ”Du har kommit emellan igen, jävla liv.” Och de senaste veckorna har det varit så, livet har kommit emellan mig och skrivandet. Livet och, i viss mån, dvd-boxarna med Nord och Syd...