11 september
Sedan tio år tillbaka är dagens datum inte bara ett datum utan ett begrepp. Eller ja, begrepp... ett egennamn kanske rent av, för när folk pratar om Elfte September så är det det elfte september man talar om.
Ett sådant där händelse som man kommer ihåg var man befann sig när man fick veta att den hade inträffat.
Själv befann jag mig framför datorn skrivande ett PM till A-kursen i Media- och kommunikationsvetenskap som jag just hade börjat på på universitetet. Jag minns inte vad PM:et handlade om men kursen skulle, av naturliga skäl, handla en hel del om nyhetsrapporteringen kring händelserna den Elfte September.
Hur som helst så satt jag där ovetande och skrev tills P:s kompis som körde taxi på den här tiden och hade radion på hela tiden, ringde och berättade att ett plan hade kört in i ett av tornen på Word Trade Center. Vi fick på tv:n och såg att så var det.
Då var det bara ett plan ännu och ingen förstod någonting.
Det var omöjligt att ta in.
Jag gick mellan tv:n och mitt PM (som naturligtvis måste skrivas även om världen stod i brand, eftersom jag är som jag är och har de fel jag har), mitt PM och tv:n hela dagen.
Och det var omöjligt att ta in.
Det var bara nyheter på tv och i tidningar.
Det var först när jag såg bilderna av enstaka människor som kastade sig ut från fönstren uppe i de där tornen. Enstaka människor som singlade ned genom luften. Enstaka människor som valde mellan olika sätt att dö och valde att åtminstone inte brinna upp. Det var först då som jag kunde känna hur fruktansvärt det var.
Höga dödssiffror och stora rökmoln, bilder på människor som skrek och sprang i panik kunde jag inte ta in. Men den enstaka, enskilda.
Det är som med Andra Världskriget. Jag har sett siffror över hur många som dog totalt, bilder på högar med lik från koncentrationslägren. Men det är först när jag står framför något av de minnesmonument som finns i alla franska byar oavsett hur små de är, och läser namnet på dem som dog från just den här byn. Det är först när jag läser att Jean, Pierre, Claude och Patric dog i kriget som det blir riktigt påtagligt för mig vad Andra Världskriget egentligen var.
Allt annat är för stort.
FOTO FRÅN 11 SEPTEMBER
De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.
Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.
De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.
Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.
De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.
Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
(Av Wislawa Szymborska, 2002)
Ett sådant där händelse som man kommer ihåg var man befann sig när man fick veta att den hade inträffat.
Själv befann jag mig framför datorn skrivande ett PM till A-kursen i Media- och kommunikationsvetenskap som jag just hade börjat på på universitetet. Jag minns inte vad PM:et handlade om men kursen skulle, av naturliga skäl, handla en hel del om nyhetsrapporteringen kring händelserna den Elfte September.
Hur som helst så satt jag där ovetande och skrev tills P:s kompis som körde taxi på den här tiden och hade radion på hela tiden, ringde och berättade att ett plan hade kört in i ett av tornen på Word Trade Center. Vi fick på tv:n och såg att så var det.
Då var det bara ett plan ännu och ingen förstod någonting.
Det var omöjligt att ta in.
Jag gick mellan tv:n och mitt PM (som naturligtvis måste skrivas även om världen stod i brand, eftersom jag är som jag är och har de fel jag har), mitt PM och tv:n hela dagen.
Och det var omöjligt att ta in.
Det var bara nyheter på tv och i tidningar.
Det var först när jag såg bilderna av enstaka människor som kastade sig ut från fönstren uppe i de där tornen. Enstaka människor som singlade ned genom luften. Enstaka människor som valde mellan olika sätt att dö och valde att åtminstone inte brinna upp. Det var först då som jag kunde känna hur fruktansvärt det var.
Höga dödssiffror och stora rökmoln, bilder på människor som skrek och sprang i panik kunde jag inte ta in. Men den enstaka, enskilda.
Det är som med Andra Världskriget. Jag har sett siffror över hur många som dog totalt, bilder på högar med lik från koncentrationslägren. Men det är först när jag står framför något av de minnesmonument som finns i alla franska byar oavsett hur små de är, och läser namnet på dem som dog från just den här byn. Det är först när jag läser att Jean, Pierre, Claude och Patric dog i kriget som det blir riktigt påtagligt för mig vad Andra Världskriget egentligen var.
Allt annat är för stort.
FOTO FRÅN 11 SEPTEMBER
De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.
Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.
De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.
Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.
De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.
Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
(Av Wislawa Szymborska, 2002)
Kommentarer