Fotografera eller inte fotografera.

Jag är ingen vidare fotograf. Jag ser liksom inte motiven och funderar för länge på om detta är något som borde fotograferas eller inte och när jag väl har bestämt mig så är det försent.


Jag har liksom inte riktigt begripigt att finessen med digitalkameran är att man inte behöver tänka så mycket utan bara knäppa på. Det är först efteråt som man behöver bestämma om det var något att fotografera eller inte. Är det inte det, raderar man.

Det är som med skrivandet. I initialskedet ska man inte tänka så mycket, bara skriva. Det är sen man bestämmer om det är värt att behålla och bygga vidare på. Är det inte det, raderar man.

P har grepp på det där. Han har inga hämningar alls, utan kan bränna av en 30-40 bilder på tio minuter och under de tio minutrarna är han nästan inte kontaktbar.






Ett motiv såg jag i alla fall under vår Rhodos-resa och det var ombord på rundtursbussen. Då knuffade jag P i sidan och sa: "Du måste ta kort på alla som tar kort!" För jag tyckte att det så riktigt komiskt ut med alla som nästan maniskt filmade och fottade.
(Mannen i mitten på bilden ovan, som tittar åt motsatt mot alla andra är busskonduktören.)





För jag kan tycka att det nästan blivit lite överdrivet allt det där fotograferande och filmandet med kameror och mobiler, hela tiden. Allt ska dokumenteras för framtiden snarare än att man är närvarande i nuet och upplever det man fotograferar. Fast kanske är det bara min simultanförmåga det är fel på. För jag klarar åtminstone inte av att göra båda på samma gång.


Varje vår ska jag till exempel ut och fotografera tussilagon, som är en av mina favoritblommor. Jag klänger runt med kameran i leriga åkrar och diken i jakten på motivet. När jag kommer hem har jag massor med tussilagobilder men känner ofta att jag liksom glömt att uppleva och njuta av blomman. Jag har inte riktigt sett den och då hjälper det ju inte att jag har en massa bilder att titta på för att minnas, för jag kan ju inte minnas en känsla som jag inte har känt. Om ni förstår vad jag menar.


Men visst är det väldigt snyggt med bloggar med mycket bilder och filmer. Nu får jag försöka beskriva mina upplevelser och funderingar med ord istället och det finns det ju både för och nackdelar med.








Kommentarer

Loll sa…
Man kan också med fördel återanvända återkommande motiv som tussilago, och istället njuta av dem, när de kryper upp i vägrenarna om våren... det brukar jag göra. En skön bild på tussilago täcker alla ännu inte utslagna och kommande i framtiden... KRAM och njut av närvaron istället!
skogsnuvan sa…
Varför kan man inte göra båda delarna. Så tänker då jag i alla fall. Jag går ut och luktar på blommorna och ser på allt det vackra och ibland tar jag ett kort på det. Ett sätt att vara kanske. Eller ett sätt att låta er bloggvänner se med mina ögon. Så känner jag. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Soldansare sa…
Skogsnuvan: Det är ju det jag inte riktigt klarar. Att både njuta och fotografera samtidigt. Det är liksom antingen eller. Men det kanske går att öva upp.
Skatan sa…
Där satte du huvudet på spiken eller hur man nu brukar säga. Fast jag tar mycket bilder periodvis är det också många gånger när jag fullständigt glömt bort min kamera eller mobil och bara "varit" ... som det skall vara.

Ibland har mitt "sällskap" kameraögat på och tipsar mig. Titta, Eva, det måste du fotografera!

Kram!
Lise-Lotte sa…
Jag tycker det kan vara roligt att fotografera människor (vi förändras ju genom åren) och platser man inte säkert vet om man kommer att besöka igen. Men en tussilago, nja... den ser väl ungefär lika dan ut nästa år som den gjorde i år ;)

Populära inlägg