Fotografera eller inte fotografera.
P har grepp på det där. Han har inga hämningar alls, utan kan bränna av en 30-40 bilder på tio minuter och under de tio minutrarna är han nästan inte kontaktbar.
Ett motiv såg jag i alla fall under vår Rhodos-resa och det var ombord på rundtursbussen. Då knuffade jag P i sidan och sa: "Du måste ta kort på alla som tar kort!" För jag tyckte att det så riktigt komiskt ut med alla som nästan maniskt filmade och fottade.
(Mannen i mitten på bilden ovan, som tittar åt motsatt mot alla andra är busskonduktören.)
För jag kan tycka att det nästan blivit lite överdrivet allt det där fotograferande och filmandet med kameror och mobiler, hela tiden. Allt ska dokumenteras för framtiden snarare än att man är närvarande i nuet och upplever det man fotograferar. Fast kanske är det bara min simultanförmåga det är fel på. För jag klarar åtminstone inte av att göra båda på samma gång.
Varje vår ska jag till exempel ut och fotografera tussilagon, som är en av mina favoritblommor. Jag klänger runt med kameran i leriga åkrar och diken i jakten på motivet. När jag kommer hem har jag massor med tussilagobilder men känner ofta att jag liksom glömt att uppleva och njuta av blomman. Jag har inte riktigt sett den och då hjälper det ju inte att jag har en massa bilder att titta på för att minnas, för jag kan ju inte minnas en känsla som jag inte har känt. Om ni förstår vad jag menar.
Men visst är det väldigt snyggt med bloggar med mycket bilder och filmer. Nu får jag försöka beskriva mina upplevelser och funderingar med ord istället och det finns det ju både för och nackdelar med.

Kommentarer
Ibland har mitt "sällskap" kameraögat på och tipsar mig. Titta, Eva, det måste du fotografera!
Kram!