Bloggbördan

Skatan skriver på sin blogg att hon håller på att drunkna i bloggträsket, att hon nästan känner sig stressad av bloggen, att det i ena stunden känns som "det är massor hon vill ha skrivet, men när hon sitter där finns det inget kvar att säga …" Just nu.

Skatan har stängt av kommentarerna så att vi ska slippa fundera ut något uppmuntrande att skriva. Så jag skriver här istället. Det är inte någon kommentar utan en ...replik? Och inte tänker jag vara uppmuntrande heller.
Bara skriva att jag känner likadant för tillfället. Det finns så mycket att skriva men när jag väl sitter framför bloggen vill jag ingenting säga. Så istället spelar jag klipp av gamla godingar - som man visserligen inte kan spela ofta nog - för att något måste jag ju ändå publicera här. Känner en press att hålla bloggen igång.
Missförstå mig inte. Jag tycker verkligen om att blogga, bloggenformen är en form som är som gjod för mig.
Det är mer den här märkliga förmågan att skapa ett tvång kring det jag tycker mest om att göra. Det är en innerlig tur att jag inte skriver för brödfödan och hade ett verkligt tvång över mig, för då skulle det här skrivandet inte vara något roligt alls.
Sen är det ju detta att Det Riktiga Skrivandet går riktigt bra för tillfället och det blir liksom ingenting över, vare sig av tid eller kraft.
Men det är bara en tillfällighet. Ett Just nu.