Ny och gammal magi

Det tog mig bara 15 minuter att få igång det nya modemet! Förunderligt och märkligt! Men som sagt, fortfarande återstår att uppgradera skrivare och mobiltelefonprogramtjafset. Jag hyser gott hopp om att hinna nå rejäla blodtryckstoppar ännu.

Som en liten avledande manöver för tankarna kring nya operativsystem, uppgraderingar och den moderna magin återvänder jag till ett helt annat medie: Det svartvita fotografiet. Och jag tänker inte på den relativt moderna konstformen utan på de svartvita bilder som jag och min mamma tittade på i mormors gamla album, härom lördagen.

Jag tänker på min mormors far och hennes bröder som står uppställda utanför gården med varsin häst bredvid sig. Hästar var rikedomar att yvas över och skulle därför självklart vara med när fotografen kom till gården.

Jag tänker på min mammas mostrar, bastanta damer med hattskrållor som såg ut som misslyckade kakor på huvudet. Tre av dem tittar in i kameran men min mormor tittar lite bortåt, som om hon tänker på annat. Hon har ingen hatt. Gammelmoster Eva har basker.

Det kortet har jag inscannat och de är ju alla döda men jag har en känsla av att de alla skulle bli ganska förfärade över att visas upp på detta märkliga medie som ingen av dem skulle begripa men vara övertygade om att det var mycket Syndigt, så jag lägger inte in dem här.

Men det är en underbar bild.

Jag tänker på min mamma och hennes bror på en cykel. De är i åtta-nio års åldern. Mamma har en vit rosett i håret.

Jag tänker på morfars mor vid ett bord med en stor blomma i kruka bredvid sig. Blomman hade hon köpt för pengar som morfar skickat till hennes födelsedag och kortet är taget för att han och mormor skulle se vad hon hade köpt för deras present. Min morfar hade utvandrat från Sörmland till Närke och på den här tiden var det långt hem för en skogsarbetare som dessutom hade några kor att se till.

Medan vi satt där och bläddrade berättade min mamma att när min morfars mor fick plats på dåtidens äldreboende vid 80-årsålder, var hon alldeles vansinnigt envis med att hon skulle ha med sig ett visst förkläde i flytten. Ingen begrep varför det var så viktigt eftersom det inte var troligt att hon skulle behöva något förkläde där på "hemmet". Till slut uppdagades det i alla fall att just detta förkläde var så otroligt viktigt eftersom det i fickan på magen låg ett tidningsurklipp om hörapparater. Hon hade sparatdet för att visa min morfar som då var i 60-årsåldern och hade börjat höra dåligt. Hon ville visa honom att det fanns hjälp att få, att det nu fanns något som hette hörapparat.

En gång mamma alltid mamma. Även om barnet ifråga är 60-år gammal.