Jag missade det nästan!

"Jävlar prisutdelningen!!" kommer jag på och knappar desperat på tangentbordet och i samma stund som jag får igång svtplay ser jag en glad Tranströmer ta emot sitt pris och klappa om kungen.
Jag blir alldeles tjock i halsen. Och det handlar inte om att jag är förkyld, jag är helt enkelt rörd. Även när Peter Englund annonserade att det var Tranströmer som skulle få priset torkade jag en liten tår ur ögonvrån.
Det låter kanske inte klokt men när det gäller idrott är det ju helt ok för vuxet folk att böla över att främmande människor (som plötsligt förvandlats till VI) tar hem vm- och em- och osguld.
Och i år har VI ju faktiskt kammat hem NOBELPRISET!

Nej, inte vi men Tranströmer. Jag känner honom inte annat än till hans dikter men jag tycker ändå om honom. Jag tycker så mycket om honom att det inte gör något att han klappar på kungen (Jag är anti-monarkist och det är inget kungen behöver ta personligt). Det gör faktiskt ingenting alls.
Grattis Tranströmer och TACK!