Likheterna mellan bloggande och motorsågsmasakern
I fredagens dokumentär om Stefan Sundström blir Sundström intervjuad av Kristina Lugn; två av mina absoluta favoriter i samma tv-ruta på samma gång, två av de absolut coolaste.
Kristina Lugn är så cool att det inte gör någonting att vi inte delar syn på det här med bloggandet.
Lung gillar Sundström eftersom han i sin musik har lyckats använda sitt liv, lyckats omvandla det privata till något mer allmänt, som kan användas av andra. Som motsats anger hon rotandet i det privata som förekommer i bloggvärlden.
Jag menar att en blogg är vad den fylls med. Bloggen är verktyget, den är inte mer privat eller ondare än den som fyller den med innehåll.
När jag var barn var det samma diskusion om videon. Den var en ond maskin som stod i hemmen och spelade Motorsågsmasakern för oskyldiga små barn, alldeles av sig själv verkade det som.
Den första film jag så på video var emellertid Jönssonligan får guldfeber.
Jag tror inte att jag tog någon skada.
Mer än att min vän Petra och jag skrattade så att vi fick ont i magen.
Okej, bloggen är heller inte godare än den som fyller den med innehåll. Vid ett annat tillfälle men fortfarande i samband med bloggandet, har Kristina Lugn sagt att har man fått tillträde till medierna, att göra sig hörd där, ska man inte låta andra lida för det. Och där är vi helt överens. Lugn och jag. Man ska inte lämna ut andra på sin blogg. Huruvida man väljer att lämna ut sig själv är väl upp till varje bloggare. Men man ska också tänka på om man drar med sig andra i sitt eget självutlämnande. Så att säga.
För visst, den här bloggen tenderar ju att handla om mig, eller apan som liknar mig. Och nyttan med det kan man ju diskutera. Men själv känner jag att jag har nytta av andras bloggar, möjligheten att utbyta tankar och funderingar om detta att vara vid liv med människor som inte bara blir utgivna på förlag. Till exempel får jag ord att sätta på en känsla som jag ofta drabbas av, av eminenta Lilla Blå:http://http://lillabla.wordpress.com/2011/11/30/ar-det-den-dar-pannkakan-staffan/#comment-18484 (Av någon anledning fungerar inte knapparna på datorn som de ska så därför blir det en så här ful länk)
Så många dagar jag rusat runt som en ekorre i hjulet, utan att ha medvetenheten med mig. Sinnena slocknade som vissnade tulpaner. Allt man måste, allt som ska göras, den rynkade pannan och det förstelnade hjärtat. Det ledsna hjärtat…
----
Det är så mycket i mig som vill ut, så många texter, så många ringlande ormar över pappret. Så lite tid. Så mycket ekorrhjul. Så mycket våld på mig själv.
Kristina Lugn är så cool att det inte gör någonting att vi inte delar syn på det här med bloggandet.
Lung gillar Sundström eftersom han i sin musik har lyckats använda sitt liv, lyckats omvandla det privata till något mer allmänt, som kan användas av andra. Som motsats anger hon rotandet i det privata som förekommer i bloggvärlden.
Jag menar att en blogg är vad den fylls med. Bloggen är verktyget, den är inte mer privat eller ondare än den som fyller den med innehåll.
När jag var barn var det samma diskusion om videon. Den var en ond maskin som stod i hemmen och spelade Motorsågsmasakern för oskyldiga små barn, alldeles av sig själv verkade det som.
Den första film jag så på video var emellertid Jönssonligan får guldfeber.
Jag tror inte att jag tog någon skada.
Mer än att min vän Petra och jag skrattade så att vi fick ont i magen.
Okej, bloggen är heller inte godare än den som fyller den med innehåll. Vid ett annat tillfälle men fortfarande i samband med bloggandet, har Kristina Lugn sagt att har man fått tillträde till medierna, att göra sig hörd där, ska man inte låta andra lida för det. Och där är vi helt överens. Lugn och jag. Man ska inte lämna ut andra på sin blogg. Huruvida man väljer att lämna ut sig själv är väl upp till varje bloggare. Men man ska också tänka på om man drar med sig andra i sitt eget självutlämnande. Så att säga.
För visst, den här bloggen tenderar ju att handla om mig, eller apan som liknar mig. Och nyttan med det kan man ju diskutera. Men själv känner jag att jag har nytta av andras bloggar, möjligheten att utbyta tankar och funderingar om detta att vara vid liv med människor som inte bara blir utgivna på förlag. Till exempel får jag ord att sätta på en känsla som jag ofta drabbas av, av eminenta Lilla Blå:http://http://lillabla.wordpress.com/2011/11/30/ar-det-den-dar-pannkakan-staffan/#comment-18484 (Av någon anledning fungerar inte knapparna på datorn som de ska så därför blir det en så här ful länk)
Så många dagar jag rusat runt som en ekorre i hjulet, utan att ha medvetenheten med mig. Sinnena slocknade som vissnade tulpaner. Allt man måste, allt som ska göras, den rynkade pannan och det förstelnade hjärtat. Det ledsna hjärtat…
----
Det är så mycket i mig som vill ut, så många texter, så många ringlande ormar över pappret. Så lite tid. Så mycket ekorrhjul. Så mycket våld på mig själv.
Särskilt gillar jag formuleringen Sinnena slocknade som vissnade tulpaner. Precis så känns det. Oavsett om det är skrivet på en blogg eller getts ut på Bonniers.
Men som sagt, Kristina Lugn är ändå en av de coolaste. Liksom Lilla Blå.
Kommentarer
Ha en fin morgondag
Kram
Din blogg är bland de med högst kvalitet i alla avseenden och alltid en njutning att läsa ... vare sig jag tycker som du i någon fråga eller inte ...
Och vad än Kristina Lugn har sagt och dragit alla bloggar över en kam, som ju hon tycks ha gjort.
Kram!
Rätt eller fel? I alla fall en förklaring och jag hoppas att du inte tror att jag är en sådan som saker och ting inte duger för.
Sköt om dig Känns bra att jag fått förklara