Morgonstund har guld i mun!

Ät inte guld! är mitt bestämda råd.
För om guld smakar som mina morgnar, smakar det ungefär som den där dåliga fisken jag åt till lunch i måndags och den smakade som gammal sumpig, dyig sjöbotten och dröjde sig kvar i munnen långt fram på sena eftermiddagen.
Jag har alltid avskytt morgnar. Alla morgnar. Vardagsmorgnarna är naturligtvis värst. Det var helt enkelt inte Guds mening att jag skulle vara vaken klockan 6 på morgonen. Det är Samhällsstrukturens fel att jag ändå måste vara det. Det är det jävla Samhällets fel, det också. Helgmorgnarna är marginellt bättre. Det har hänt att P har pysslat ute i köket vid halv 10 tiden på lördagsmorgonen och på den vänliga frågan: - Hur många mackor vill du ha? fått det vresiga svaret: - Och vem har sagt att jag ska gå upp!!
Det spelar inte någon roll vad som ska hända på dagen, eller var jag vaknar någonstans. Det hjälper inte ens om det är innanför det fantastiska fönstret på Abbaye de Maizieres i Beaune; det jag känner när jag vaknar och det är dags att gå upp är ändå: Neeej!
Någon kanske skulle mena att det säger något om mig som person, denna min negativa inställning till att gå upp och delta i mitt liv, men det säger ingenting. Har jag bestämt. De senaste veckorna har mina morgnar varit jävligare än vanligt. Jag raglar upp och sitter och stirrar framför mig i flera minuter utan att hitta mig själv. - Nästa som rör mig! tänker jag hotfullt, precis som huvudpersonen i Bodil Malmstens roman med samma namn.
  Jag känner mig yr till långt fram efter förmiddagskaffet. Särskilt yr var jag i måndags morse, tydligen.
I måndags fick vi massage på jobbet. - Du vet väl om att du har bh:n ut och in? frågade massören lite försiktigt. Med tanke på den status det var på mig i måndags morse får man väl vara glad att jag inte hade byxorna ut och in. Eller att jag över huvud taget hade fått dem på mig.

Kommentarer

Lisbeth sa…
Nämen vad är det som händer. Kan jag skymta en bakomliggande stressperiod som blivit allt för lång? Eller är det jag som anar fel. Det verkar som om det är tugnt både klockan 6 och klockan 10 och för att inte tala om det ut och in vända plagget. Ett knep som jag har det är att fundera över alternativet. Hur kul/meningsfullt på en skala 1-10 är det att ligga kvar i sängen om du ställer det mot att kliva upp. För mig Har det hjälpt en del men det beror ju helt på varför sängen lockar.
Sköt om dig och hoppas att det känns lättare att kliva upp nästa vecka
kram
skogsnuvan sa…
Jo men visst. Känner igen mig precis. Det är nära på tortyr att behöva kliva upp tidigt och man får vara glad om några klädplagg sitter åt rätt håll. Det var en pina. Nu är jag så beskaffad att jag vaknar klockan 8 och då är jag pigg. Såna under kan hända. När man får följa sin tidsrytm och inte andras blir allt så mycket enklare
Skatan sa…
Själv har jag haft lätt att vakna om morgonen ... vi är helt enkelt programmerade olika. Och det är värst för er som är morgontrötta ... "Det är det jävla Samhällets fel" ... så är det. Tänk om alla skulle kunna få följa sin egen rytm ...

Men man kan ju inte lägga in någon moraaal i det hela och lägga sten på börda ...

Jag nöjer mig för övrigt inte med att bara ha BH:n ut och in ... tröjor är ofta ut-och-in och bak-och-fram trots min morgonpigghet.

Kram!
Lise-Lotte sa…
Skulle jag följa min inneboende klocka så skulle jag INTE gå upp före tidigast kl 9, och sedan skulle det ta några timmar för mig att efter den första muggen kaffe försöka få i mig lite frukost och då börjar klockan närma sig 11. Sen är jag nog redo att kicka igång dagen.
Att gå upp kl 6 innebär stor risk för inte en svart och en grå strumpa utan mer för en svart och en vit, så grumsig är jag i ögonen vid den tiden på dygnet. Men jag gör det! Går upp vid den tiden alltså! Och så ser jag ju ut därefter också!

Populära inlägg