Fira - hur gör man?



Jag hade tänkt att jag skulle fira.

Mitt bourgogneprojekt har äntligen funnit sin form, trots att  jag spjärnat emot länge och väl. Det är väl i och för sig värt att fira men jag hade tänkt vänta tills jag skrivit alla texterna och skrivit ut dem. Då tänkte jag fira med att köpa en snygg mapp att ha alla texterna i. Så mitt i det i evighet pågående sorteringsprojektet i bokhyllorna och skrivhörnan hittar jag den perfekta mappen för ändamålet, den perfekta mappen för texter om Bourgogne: en grönspräcklig pappmapp inhandlad på varuhuset Géant i Torcy.  I just Bourgogne. 

 

 

 

 

Så där stod jag nu rådlös när alla texterna var utskrivna och inlagda i den perfekta mappen. Vad skulle jag nu hitta på?

Detta är vådan med att ha det för bra, med att ha allt man vill ha. Man vet inte hur man ska bära sig åt för att fira. Eftersom man firar mest hela tiden. (Ja, visst låter det provocerande. Men ni ska veta att jag är underdånigt tacksam och hela tiden fruktar det straff som oundvikligen kommer att drabba mig för att jag har det så bra. Något måste det ju kosta. Det kanske låter som jag raljerar men det gör jag inte.)

 

Nå, hur skulle jag nu fira att alla texterna är utskrivna och väntar på den eviga redigeringen och omskrivningen? För fira ska man ju göra när man nått ett delmål. Det säger de på alla skrivarkurser och i alla texter om skrivande. Alltså: vad göra?

Eftersom jag redan har allt ville jag inte köpa något.

För ovanlighetens skulle ville jag inte dricka vin.

Inte äta något särskilt heller. Det är ju ett jävla ätande hela tiden ändå.

Till slut bestämde jag mig för att fira med några timmars promenad i vår stads fantastiska grönområden där jag sällan är.

 

 



 

 

Det visade sig vara helt rätt val. Underbart väder, underbara gröna färger. Vilken engerikick! Jag hade med mig ljudboken Flyga drake av Khaled Hossein i ryggsäcken men jag satte den aldrig i öronen. Jag bara gick. Utan att fundera på något särskilt. För en gångs skull lyckades jag bara vara.

 

 



 

Sedan var det bara att ta mod till sig och läsa igenom de där texterna i den mappen. Jag ska erkänna att jag var lite rädd för det. När man är mitt i skrivandet är man liksom just mitt i och det är svårt att få överblick.
Men det var inte så farligt som jag trodde, även om det långt ifrån är klart och godkänt. Men jag kunde i alla fall konstatera att när det känns som om man flyger när man skriver så gör man faktiskt det. När det känns som om man försöker plöja upp asfalt med näsan har man, åtminstone bitvis, lämnat blodspår efter sig.