Hej!

Så gott som varje morgon sedan jag började på mitt nuvarande jobb, för nästan tre år sedan, har jag mött en och samma kvinna på väg till jobbet. Jag har ju märkt att hon känner igen mig och hon har väl märkt att jag känner igen henne. Men vi har inte sagt något, bara lett lite generat ibland.

Härom om morgonen såg jag henne komma där en bit bort på gatan igen. När jag såg henne tänkte jag på vägen till mitt förra jobb. Halvvägs dit stod det en kille med Downs syndrom och väntade på färdtjänsten. Han hälsade alltid på mig och jag på honom. Ofta började han prata och berätta om att han skulle till jobbet och att han hade extra mackor med sig för han hade diabetes. Skulle jag också till jobbet? Ibland blev vi stående och pratade så att jag höll på att komma försent. Men det var trevligt, han såg mig och jag såg honom en stund där på morgonen.

Medan jag och den här kvinnan som jag brukar möta på morgnarna numera, närmade oss varandra där på gatan tänkte jag att det kanske krävs en extra kromosom för att man ska våga hälsa på vilt främmande människor som man känner igen. Det är ju konstig egentligen hur svårt det kan vara att visa att man ser varandra. Det är ju trevligt, man blir ju glad! Hade det varit i Frankrike hade det varit annorlunda.
Men när vi gick förbi varandra den här morgonen log plötsligt den där andra kvinnan och sa:
"Nu får vi väl nästan säga hej, vi möts ju varje morgon. Hej!"
Så det gick bra, med befintligt antal kromosomer och nationalitet.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Det är den stora skillnaden med att bo i stan och på landet. Här hejar man alltid och pratar några ord om man inte känner varandra så gör man det ändå. Min pappa som flyttade till Helsingborg gjorde precis likadant i stan men fick många sura blickar och fnysningar av människor men ...också många trevliga samtal med totala främlingar. Det är nog bara att våga kanske, jag vet inte
Lisbeth sa…
Vilken fin liten berättelse ur livet. Ett av skälen till att jag så gärna ville flytta till Keyworth utanför Nottingham var just det här med att bli sedd. Överallt var jag än gick hälsade människor på mig fast vi alrig sett. Det var en riktig må bra känsla
Kram på dig
Loll sa…
En fin historia. Den som vågar tar det första steget, det är ju egentligen helt och fullständigt normalt, att hälsa på människor man möter. Man skulle faktiskt kunna hälsa på alla - utom i rusningstid i storstaden förstås!
Kram

Populära inlägg