Jag är inte sugen

Det skrivs en del om frivillig barnfrihet just nu. Boken Ingens mamma (som jag står i kö på på biblioteket och kommer att skriva mer om när jag har läst den). DN har en artikelserie i ämnet. Jag har inte följt den slaviskt men här om dagen hittade jag en intervju med ett par som inte vill ha barn.
Paret berättar bland annat att det händer att folk kommer och lyfter fram sina bebisar emot dem och undrar om de inte blir sugna på barn när de ser deras lille gullplutt. ”Då gäller det att svara diplomatisk så att de inte tror att man kritiserar deras val. ” Står det i artikeln.
Jag kan tycka att det är en överdriven hänsynsfullhet. 
Det är som om min vän som aldrig skulle kunna tänka sig att klä sig i gult skulle känna sig kritiserad för att jag har en gul vinterjacka. Eller att jag skulle bli kritiserad för att hon inte vill klä sig i gult när nu jag har en gul jacka.
 
Och att vifta med en bebis framför ögonen på någon som valt bort barn och fråga om hen inte blir sugen, är inte det att kritisera den barnfrie personens val, i så fall. Kanske rent av ett underkännande av det barnfria valet. ”Vore du riktigt som du skulle så borde du bli riktigt sugen på att skaffa barn nu här jag kommer här med min unge.” Om man nu ska hålla på och känna sig kritiserad hela tiden.
 
Jag vill inte ha barn. Det har jag egentligen aldrig velat, men det fanns en tid då jag trodde att jag skulle komma att vilja det så småningom. Nu är jag rätt övertygad om att det inte kommer att hända. Det finns de som har bekymrat sig över mig genom åren och oroat sig för att jag ska sitta där när jag är 50 år och ångra mig. Det är tolv år tills jag blir 50 och naturligtvis kan jag inte veta vad jag kommer att tänka då (även om jag trots allt känner mig ganska säker). Vad jag definitivt vet är att jag inte kan skaffa barn idag för att jag eventuellt vill ha dem om tolv år. Det går inte att gardera sig mot/för allt här i livet, ibland får man stå sitt kast.
 
Man måste ju ofta motivera varför man valt att inte ha barn. Förr i världen kände jag att jag borde ha ett väldigt djupsinnigt och genomtänkt svar på detta, vilket gjorde att jag ibland fann mig själv i märkliga diskussioner. Numera säger jag som det är, jag vill helt enkelt inte. Jag har inte ett uns av barnlängtan i min kropp, det är inte svårare än så.
Det är sällan någon ifrågasätter motiven hos någon som skaffar barn, trots att du drar in en annan människa som blir helt beroende av dig i ett sådant beslut.
 
Så nej, jag kommer inte att svara ja, när du kommer och visar mig din bebis och undrar om jag inte också vill ha en. Och det är ingen kritik, vare sig mot dig eller ditt barn. Det bara så det är. Precis som jag förmodligen har en massa saker som du inte vill ha, har du sådant som jag inte vill ha. Och du, det gör faktiskt ingenting.
 

Kommentarer

Anonym sa…
Jädrar vad bra skrivet.

"Vad jag definitivt vet är att jag inte kan skaffa barn idag för att jag eventuellt vill ha dem om tolv år. Det går inte att gardera sig mot/för allt här i livet, ibland får man stå sitt kast."
skogsnuvan sa…
Äsch alla har vi våra egna val och vi behöver inte ursäkta dom eller förklara dom. Alla vill inte ha barn och alla vill inte en massa andra saker. Det är trots allt upp till en själv.

Populära inlägg