La mer - Del 6

Toulon

I Toulon regnar det. 

Här har vi inga utflykter inbokade och behöver inte passa några andra tider än avgångstiden. Det innebär att vi kan vänta in frukostserveringen på Island Restaurant, som börjar servera lite senare än Beachcomber som är öppen dygnet runt. Jag lever i tron att Island Restaurant serverar vad jag kallar en riktig frukost, mer bröd och mindre blodpudding och bönor. Jag ska snart tas ur den villfarelsen. Det är samma mat här. Den enda skillnaden är att jag blir anvisad ett bord och serveras teet istället för att behöva hämta det själv. Det resulterar i att jag bara får en halv kopp te eftersom termosen tar slut mitt i och sedan är alla servitörer, som det annars brukar vimla av, som uppslukade av jorden.

Nåja, inget att gräma sig över. Att det regnar är inte heller något att gräma sig över. Vi köper varsin regnponcho i receptionen och utklädda till sopsäckar med kryssningsbolagets logga på magen ger vi oss i land. På väg ut från marinan möter vi en medkryssare som helt opåkallat ger oss tips om hur vi ska gå för att komma till marknaden. 

Jag gillar engelsmän har jag upptäckt. Deras mat är visserligen oätlig men själva är de väldigt trevliga, hjälpsamma, prestigelösa och inte särskilt högljudda (Nu ska man ju inte generalisera människogrupper, men den grupp engelsmän som fanns med på vår båt var väldigt trevliga.)

När jag åker hiss tillsammans med ett äldre par småpratar vi en stund om vädret och när de kliver av en våning innan mig säger mannen:

"Bye, love!"

Ja, jag vet ju att de pratar så där, men jag tycker ändå att det känns lite...märkligt... att bli kallad love av vilt främmande män.

Vid ett annat tillfälle har jag svårt att hålla mig för skratt under en hissresa när jag avlyssnade ett samtal mellan en nypåstigen och en erfaren hissresenär:
"Vilken våning vill du ha, love?"
"Tre, dear"
"Redan tryckt, dear."
"Går vi upp eller ned först, love?"
"Ner, love."

En generalisering som brukar användas om det franska folket är att de är otrevliga och dryga. Vanligtvis brukar jag lyfta upp exempel på motsatsen till denna generalisering eftersom jag mött många fantastiskt trevliga och hjälpsamma fransmän. Förvisso har jag även stött på dem som svarar upp bra mot den också men det behövs egentligen inte fler exempel. Men här kommer ett i alla fall. 

Trots att vi inte går någon längre tur i Toulon hinner vi ändå bli förolämpade på det här typiskt franska sättet. Det är i en lite matvarubutik där vi köper pappersnäsdukar och kex. Kassören vill stoppa ned våra varor i en liten gratispåse men vi ber att få köpa en större påse av den typ som hänger bakom honom.

”Vill ni ha en större påse? Till det där lilla!” kassören pekar på våra pappersnäsdukar och hissar teatraliskt upp ögonbrynen.

”Ja, det vill vi” svara vi.

”Till det där lilla?” Kassören försöker pressa upp ögonbrynen lite till men pannan har tagit slut.

”Ja, det vill vi, vi vill ha en sådan där brun papperskasse.”

Så där håller vi på en stund tills kassören himlar med ögonen och låter oss köpa en kasse trots att vi bara har köpt varor så att en gratiskasse hade varit nog. 

"Jävla kryssningsturister!" säger hans ögonbryn. Jag muttrar något om det här med serviceinriktning när jag lämnar butiken. För säkerhetsskull muttrar jag på svenska.

 Vi behöver en stor kasse för att dölja att vi tänker begå ett brott. Jag vet inte riktigt om det är ett brott men det känns så. Eftersom vi är rejält trötta på den engelska mathållningen i all inclusive-utbudet på fartyget tänker vi smuggla ombord lite av det franska köket. Vi har köpt en baguette och en ost i en ost- och charkbutik. I den butiken blir vi inte förolämpade. Tvärtom kommer vi i ett givande samtal med ägaren som när han inser vårt genuina intresse för hans varor elegant glider in på engelska för att underlätta.

Jag känner mig mycket tveksam till om det är tillåtet att ta med sig mat ombord. P som saknar min välutvecklade förmåga att hitta saker att oroa sig för där det inte finns något att oro sig för, är inte det minsta tveksamt. Han får bära kassen.

Detta är första och enda gången under kryssningen som vi behöver köra våra väskor och påsar i säkerhetscanningen, sedan vi checkade in. Jag håller andan när vår så surt förvärvade påse åker i väg på bandet, men vakten verkar inte imponerad av innehållet. P kan säga vad var det jag sa ännu en gång i vårt 17-åriga förhållande. Just i det här fallet känner jag inte att det känns så försmädligt som det brukar. Istället gnuggar jag mina händer när vi dukar upp vår fångst inne i hytten och utbrister ”Nu börjar det lika något!”

 

Men först har jag slagit världsrekord i höjdhopp när jag kliver in i hytten och ser att det hänger någon i taket. Det visar sig att det bara är dagens handduksdjur. 

På kvällen har vi bokat bord på finrestaurangen där vi äter fyrarätters oengelsk mat.