Har ni haft en Facebook-påsk?
Den här gången gick jag på det. Eller hur jag ska säga. Föll i fällan?
Men jag kom på mig själv med att bläddra bland mina Facebooksvänners statusuppdateringar, deras grillpremiärer, pimpeltävlingar och äggmålningar och tänka: "Vad alla andra har gjort mycket roligt!"
Fast att jag alltid undrat hur folk kan haka upp sig så på och känna sig värdelösa av det där lyckliga Facebookflödet där alla myser med sin älskade familj på resor hela tiden. Jag kan tänka att det borde man väl inse att det i alla dessa till synes lyckliga människors liv finns lika mycket av stress, ryggvärk och "varför-är-det-bara-jag-som-städar-här!"-känsla som hos alla oss andra, men att man kanske inte alltid väljer att skriva om det. Men den här gången gick jag alltså på det själv.
Jag var nämligen ytterst missnöjd med min påskhelg, vad jag hade gjort av den, eller snarare inte gjort av den. Jag hade ju så stora ambitioner och ingenting fick jag gjort.
Nu hade jag väl inte tänkt vare sig grilla, pimpla eller ens måla ägg. När jag säger att jag inte har fått något gjort betyder det oftast att jag inte har fått något skrivet. Men den här helgen har jag inte ens fått något av de där duktighetsgrejorna gjorda. Fönstren är fortfarande otvättade, ogräset är kvar mellan plattorna på altanen, liksom den trasiga ölflaskan som någon förbipasserande festprisse haft vänligheten att kasta upp där (på altanen, alltså). I ljusskenet från fönstret kan jag fortfarande se de tappade popcornen ligga och vila sig under soffan.
För övrigt är det inte ens sant att jag inte har gjort något roligt den här påskhelgen. Som P, som alltid kommer med irriterande sanningar, säger så ska man koncentrera sig på det man fått gjort inte på det man inte gjort. Jag har träffat min och P:s familjer, varit på en hejdunrande vinprovning, promenerat varje dag, köpt rosa gymnastikskor, läst ut en bok, färgat håret och tittat på ett flertal TV-deckare som jag gillar: Mord i paradiset, flera avsnitt av Miami Vice från dvd-boxen och Arne Dahl-filmatiseringarna som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Jag har till och med, så här lagom till avsnitt åtta, lärt mig att inte hela tiden säga "Så här är det inte i boken". (En fras som jag irriterar omgivningen med så gott som alltid när jag ser något som bygger på en bok jag läst) Den här gången tror jag att jag bara sa det en gång. Möjligen två.
Annandagen har faktiskt nästan nått upp till Facebook-kvalitet: Jag har gått en energigivande promenad och ätit god lunch på indisk restaurang med "min älskade familj". Jag har i flera timmar lindat in mig i musik av Preisner och skrivit nästan två kapitel Bourgognebok och så snart jag skrivit klart detta inlägg ska jag gå och äta hallon. (Jag gillar hallon.) Så sammantaget är det kanske inte så illa ändå.
----
Om det nu är någon av mina Facebook-vänner som känner sig lite påhoppade av det här, så vill jag bara säga att det är inte alls meningen. Jag är glad att ni har haft det bra, jag är avundsjuk, inte missunsam. Den enda jag avser att hoppa på med det här inlägget är mig själv.
I rättvisans namn ska jag också ta med att det inte bara har inträffat lyckliga händelser på Facebook, där har varit ett gallstensanfall också och det unnar jag inte alls vederbörande.
Men jag kom på mig själv med att bläddra bland mina Facebooksvänners statusuppdateringar, deras grillpremiärer, pimpeltävlingar och äggmålningar och tänka: "Vad alla andra har gjort mycket roligt!"
Fast att jag alltid undrat hur folk kan haka upp sig så på och känna sig värdelösa av det där lyckliga Facebookflödet där alla myser med sin älskade familj på resor hela tiden. Jag kan tänka att det borde man väl inse att det i alla dessa till synes lyckliga människors liv finns lika mycket av stress, ryggvärk och "varför-är-det-bara-jag-som-städar-här!"-känsla som hos alla oss andra, men att man kanske inte alltid väljer att skriva om det. Men den här gången gick jag alltså på det själv.
Jag var nämligen ytterst missnöjd med min påskhelg, vad jag hade gjort av den, eller snarare inte gjort av den. Jag hade ju så stora ambitioner och ingenting fick jag gjort.
Nu hade jag väl inte tänkt vare sig grilla, pimpla eller ens måla ägg. När jag säger att jag inte har fått något gjort betyder det oftast att jag inte har fått något skrivet. Men den här helgen har jag inte ens fått något av de där duktighetsgrejorna gjorda. Fönstren är fortfarande otvättade, ogräset är kvar mellan plattorna på altanen, liksom den trasiga ölflaskan som någon förbipasserande festprisse haft vänligheten att kasta upp där (på altanen, alltså). I ljusskenet från fönstret kan jag fortfarande se de tappade popcornen ligga och vila sig under soffan.
För övrigt är det inte ens sant att jag inte har gjort något roligt den här påskhelgen. Som P, som alltid kommer med irriterande sanningar, säger så ska man koncentrera sig på det man fått gjort inte på det man inte gjort. Jag har träffat min och P:s familjer, varit på en hejdunrande vinprovning, promenerat varje dag, köpt rosa gymnastikskor, läst ut en bok, färgat håret och tittat på ett flertal TV-deckare som jag gillar: Mord i paradiset, flera avsnitt av Miami Vice från dvd-boxen och Arne Dahl-filmatiseringarna som jag faktiskt tycker är riktigt bra. Jag har till och med, så här lagom till avsnitt åtta, lärt mig att inte hela tiden säga "Så här är det inte i boken". (En fras som jag irriterar omgivningen med så gott som alltid när jag ser något som bygger på en bok jag läst) Den här gången tror jag att jag bara sa det en gång. Möjligen två.
Annandagen har faktiskt nästan nått upp till Facebook-kvalitet: Jag har gått en energigivande promenad och ätit god lunch på indisk restaurang med "min älskade familj". Jag har i flera timmar lindat in mig i musik av Preisner och skrivit nästan två kapitel Bourgognebok och så snart jag skrivit klart detta inlägg ska jag gå och äta hallon. (Jag gillar hallon.) Så sammantaget är det kanske inte så illa ändå.
----
Om det nu är någon av mina Facebook-vänner som känner sig lite påhoppade av det här, så vill jag bara säga att det är inte alls meningen. Jag är glad att ni har haft det bra, jag är avundsjuk, inte missunsam. Den enda jag avser att hoppa på med det här inlägget är mig själv.
I rättvisans namn ska jag också ta med att det inte bara har inträffat lyckliga händelser på Facebook, där har varit ett gallstensanfall också och det unnar jag inte alls vederbörande.
Kommentarer