Ofrivillig paus
Så sticks det in en käpp i det där hjulet som satts i rullning av våren och jag far med näsan rakt i det där knastrande gruset som jag var så lyrisk över för ett tag sedan.
Förkylningskäppen var det som kom. Ingen rörelse, ingen luffarkänsla, utan tvärstopp. Stopp i bihålorna och stopp i hela huvudet. Stopp.
Jag tycker inte om stopp, jag tycker om rörelse. Och då menar jag inte bara den fysiska rörelsen utan också, och kanske mer, den mentala. Allt det där som susade runt i huvudet och behövde skrivas genast, fastnade någonstans i bihålorna och blev kvar där. Jag letar desperat, men förgäves, efter någon lösgörande spray. Kort sagt har jag lite svårt att komma igång igen.
Under min sjukdomsperiod ägnade jag mig emellertid åt att besöka en gammal bekant som jag inte träffat på länge: Lord Clarence Emsworth på slottet Blandings. Det är så med vissa litterära personer att man liksom får en relation med dem. P G Wodehouses lord Emsworth och jag har varit vänner länge. Inte för att jag tror att han skulle känna igen mig på gatan om vi till äventyrs skull mötas, men å andra sidan skulle han inte känna igen sin egen bror.
Länge kände jag ett slag släktskap med denne världsfrånvände man som inget annat begärde än att få vara ifred med sin älsklingsgris och litteratur om svinskötsel. Jag tyckte det verkade underbart att kunna stänga ute världen och låta sig sjunka in totalt i något specialintresse, Det enda sättet att få göra detta verkade vara att byta kön, klass och tid. Emsworth menade dock, när vi diskuterade saken, att det inte var någon hejd på avbrott och irriterande plikter som värd. Man ska underhålla än den ene herr... Ähum och än den andre herr Hmmm.
Numera är jag rätt så glad över de sociala delarna av mitt liv. Men lord Emsworth är mig fortfarande kär. Och vissa dagar önskar jag att jag, som han, kunde sitta i mitt privata bibliotek på någon engelsk lantegendom, omgiven av papper och böcker, glömsk av tiden tills en diskret harklande betjänt återkallade mig till verkligheten. När jag förvirrat plirade på honom genom min monokel skulle han högdraget förklara:
"Teet är serverat, mylord."
Och jag skulle svara:
"Te? Ah, te. Te, te, te. Te!"
Förkylningskäppen var det som kom. Ingen rörelse, ingen luffarkänsla, utan tvärstopp. Stopp i bihålorna och stopp i hela huvudet. Stopp.
Jag tycker inte om stopp, jag tycker om rörelse. Och då menar jag inte bara den fysiska rörelsen utan också, och kanske mer, den mentala. Allt det där som susade runt i huvudet och behövde skrivas genast, fastnade någonstans i bihålorna och blev kvar där. Jag letar desperat, men förgäves, efter någon lösgörande spray. Kort sagt har jag lite svårt att komma igång igen.
Under min sjukdomsperiod ägnade jag mig emellertid åt att besöka en gammal bekant som jag inte träffat på länge: Lord Clarence Emsworth på slottet Blandings. Det är så med vissa litterära personer att man liksom får en relation med dem. P G Wodehouses lord Emsworth och jag har varit vänner länge. Inte för att jag tror att han skulle känna igen mig på gatan om vi till äventyrs skull mötas, men å andra sidan skulle han inte känna igen sin egen bror.
Länge kände jag ett slag släktskap med denne världsfrånvände man som inget annat begärde än att få vara ifred med sin älsklingsgris och litteratur om svinskötsel. Jag tyckte det verkade underbart att kunna stänga ute världen och låta sig sjunka in totalt i något specialintresse, Det enda sättet att få göra detta verkade vara att byta kön, klass och tid. Emsworth menade dock, när vi diskuterade saken, att det inte var någon hejd på avbrott och irriterande plikter som värd. Man ska underhålla än den ene herr... Ähum och än den andre herr Hmmm.
Numera är jag rätt så glad över de sociala delarna av mitt liv. Men lord Emsworth är mig fortfarande kär. Och vissa dagar önskar jag att jag, som han, kunde sitta i mitt privata bibliotek på någon engelsk lantegendom, omgiven av papper och böcker, glömsk av tiden tills en diskret harklande betjänt återkallade mig till verkligheten. När jag förvirrat plirade på honom genom min monokel skulle han högdraget förklara:
"Teet är serverat, mylord."
Och jag skulle svara:
"Te? Ah, te. Te, te, te. Te!"
Kommentarer