Allt beror på vindarna
Klockan är drygt 6:30 och det har precis börjat ljusna över Mallorca, när vi hjälper till att breda ut ballongtyget över gräset. Vi håller upp öppningen medan Carlos, vår pilot, fyller den väldiga ballongen med varmluft, med hjälp av en stor fläkt. Carlos glider smidigt korgen och P och jag klättrar något ovigt efter. Efter några väsandetryckningar på brännaren, och just som solens första strålar letar sig upp över ön, svävar vi iväg över fälten utanför Manacor, Mallorcas andra största stad.
Iväg över fälten och fincorna, över hästar, kor och kaniner, elledningar och höns. Och skällande hundar. De hör ljudet från brännarna extra bra, eftersom det ligger på en speciell ljudfrekvens, och blir alltid irriterade, berättar Carlos. Han berättar också att vissa flygningar har han stått stilla på samma plats och kunnat gå ned igen vid ballonghögkvarteret en timme senare. Allt beror på vindarna.
Men idag har vi tur. Carlos berättar hur många km/timmen vi rör oss i och visar på en mätare. Jag minns inte vad det stod men att jag häpnade. Det känns ju bara som vi hänger där helt still under ballongen, mellan den gröna jorden och den blå himlen. Det är för att vi är i vinden, säger Carlos,
Jag har alltid tyckt om luftballonger, De ser så fridfulla ut där de glider fram över himlen. Hoppfulla på något sätt. Det närmaste jag tididare varit en luftballong är på parkeringen utanför Gröna Lund, när en ballong gick så lågt att jag nästan kunde sträcka upp en hand och känna på korgen. Som om den upptäckt en vän därnere på marken och sänkte sig ned för att hälsa.
I samtal om saker att göra innan man dör har jag alltid talalt om att flyga luftballong. En gång i tiden när detta att fylla 40 kändes ungefär lika avlägset som döden, minns jag att jag sa att hade jag inte gjort det innan jag fyllde 40, skulle jag göra det då. Sedan har den tanken flutit undan, svävat undan som en ballong i vinden. Men P kom ihåg. Liksom mina svärföräldrar, svåger och svägerska och det är därför jag nu svävar här över Mallorcas gröna fält.
När vi landat, lika stilla som vi steg, på en åker och stoppat in ballongtyget i sin säck (Nästa gång jag tältar ska jag ha med mig det här gänget. ) åker vi tillbaka till ballonghögkvarteret och blir döpta.
Enligt Ricardo, piloten i den andra ballongen, är detta en gammal sed att när man gjort sin första ballongfärd. Men förr i världen lade man en näve grus på huvudet på vederbörande, tände eld på håret och hällde sedan snabbt vatten över. Ricardo erbjuder sig att döpa den som vill på det gamla sättet, annars använder han sig hellre av den moderna metoden med champagne, och vill vi inte bli döpta i champagne heller så slipper vi men det blir väldigt bra på bild.
Vi tackar alla nej till elden och ja champange och med den rinnande ned för ryggen går vi in under soltaket till den uppdukade frukosten av mallorkinska korvar och ostar.
Iväg över fälten och fincorna, över hästar, kor och kaniner, elledningar och höns. Och skällande hundar. De hör ljudet från brännarna extra bra, eftersom det ligger på en speciell ljudfrekvens, och blir alltid irriterade, berättar Carlos. Han berättar också att vissa flygningar har han stått stilla på samma plats och kunnat gå ned igen vid ballonghögkvarteret en timme senare. Allt beror på vindarna.
Men idag har vi tur. Carlos berättar hur många km/timmen vi rör oss i och visar på en mätare. Jag minns inte vad det stod men att jag häpnade. Det känns ju bara som vi hänger där helt still under ballongen, mellan den gröna jorden och den blå himlen. Det är för att vi är i vinden, säger Carlos,
Jag har alltid tyckt om luftballonger, De ser så fridfulla ut där de glider fram över himlen. Hoppfulla på något sätt. Det närmaste jag tididare varit en luftballong är på parkeringen utanför Gröna Lund, när en ballong gick så lågt att jag nästan kunde sträcka upp en hand och känna på korgen. Som om den upptäckt en vän därnere på marken och sänkte sig ned för att hälsa.
I samtal om saker att göra innan man dör har jag alltid talalt om att flyga luftballong. En gång i tiden när detta att fylla 40 kändes ungefär lika avlägset som döden, minns jag att jag sa att hade jag inte gjort det innan jag fyllde 40, skulle jag göra det då. Sedan har den tanken flutit undan, svävat undan som en ballong i vinden. Men P kom ihåg. Liksom mina svärföräldrar, svåger och svägerska och det är därför jag nu svävar här över Mallorcas gröna fält.
När vi landat, lika stilla som vi steg, på en åker och stoppat in ballongtyget i sin säck (Nästa gång jag tältar ska jag ha med mig det här gänget. ) åker vi tillbaka till ballonghögkvarteret och blir döpta.
Enligt Ricardo, piloten i den andra ballongen, är detta en gammal sed att när man gjort sin första ballongfärd. Men förr i världen lade man en näve grus på huvudet på vederbörande, tände eld på håret och hällde sedan snabbt vatten över. Ricardo erbjuder sig att döpa den som vill på det gamla sättet, annars använder han sig hellre av den moderna metoden med champagne, och vill vi inte bli döpta i champagne heller så slipper vi men det blir väldigt bra på bild.
Vi tackar alla nej till elden och ja champange och med den rinnande ned för ryggen går vi in under soltaket till den uppdukade frukosten av mallorkinska korvar och ostar.
Kommentarer