Post flow

Efter ett oväntat flow ligger Bourgognemanuset genomskrivet ännu en gång. Det är lite som att skala ett äpple, det där att försöka göra bok av ett moras av texter.

Frågan är om man kommer fram till kärnan någon gång, eller om det bara blir ett skrott kvar. Men det känns som om den stunden närmar sig allt mer, då man får veta vilket. 

Nu ska det i alla fall få ligga till sig en stund, en månad minst, innan jag tittar på det igen. Jag är faktiskt lite nyfiken på vad jag kommer att få se.

Jag har gjort allting baklänges med den här boken. Istället för att bestämma vad den ska handla om eller vad jag vill med den och sedan skriva det, har jag skrivit på och sedan upptäckt vad det handlar om. I samma ögonblick som jag bestämde att jag skulle göra en blogg av det och lägga ut ett inlägg i taget började jag redigera texter till en bok. När jag kommit fram till att texterna skulle vara från varandra fristående började jag genast att söka efter hur jag skulle kunna binda ihop dem. Det är inte så här man gör. Tror jag.

Det värsta är att alla mina andra skrivprojekt är likadana.

Men det är lite så där jag vill ha det. Det där lustfyllda i att bara sväva i väg och inte veta vad något ska bli förrän det, eventuellt,  blivit något. När hjärnan segar sig igång och sedan det där ögonblicket när man känner att den sticker iväg. Det är inte det att jag bara gillar själva skrivandet och är helt ointresserad av resultatet. I synnerhet är jag intresserad av var det där resultatet kommer ifrån. Jag är oerhört intresserad av var det där jag inte hade en aning om i början och som nu plötsligt står nedskrivet fanns innan det fångades upp av min penna. Den mänskliga hjärnans vindlingar eller andra okända dimensioner, intresserar mig.

Och det där att skriva klart. Det känns viktigt att det blir något, att det inte bara är en massa nedtecknat ludd. Jag vill ha fångat några av de där förbiilande berättelserna från detta okända något och gjort något vackert av dem. Men det är det knöliga. Det  får mig inte alls att känna mig lika flygande och begåvad. När jag redigerar text känner jag av tyngdlagen..

Nu har jag alltså en månads ledigt från Bourgogneboken. Under den månaden är jag fri att skriva vad som helst; på vilket av mina pågående projekt som helst, eller påbörja nya. Vad jag har längtat efter det. Att bara skriva utan att det tar emot, utan att det knölar. Och så känner jag mig mest vilsen.