Ljus och avstånd och utbredda inre landskap

Det pratas ju mycket om att det är viktigt att leva i Nuet. Att vara här och Nu. "I nuet finns ingen stress." Om man läser Pascal Merciers bok Nattåg till Lissabon (Vilket jag rekommenderar att man gör) så inser man att detta sätt att tänka inte bara är fel utan direkt farligt:

Det är ett misstag, en idiotisk våldsakt när vi koncentrerar oss på vårt här och nu i övertygelsen om att därmed omfatta det väsentliga. Vettigast vore att man rörde sig säkert och avspänt i det tidsligt och rumsligt utbredda inre landskap som man är, och göra det med tillbörlig humor och melankoli.

Jag tycker om tanken på existensen som ett tidsligt och rumsligt utbrett inre landskap. Inte en linje från start till mål utan vidsträckta skogar, ängar och sjöar, där "allting finns alltid" som Majgull Axelsson skriver i Slumpvandring:

Hon skulle vilja förklara för henne hur det ligger till, att tiden bara är en fråga om ljus och avstånd, att vare ögonblick bokstavligen finns kvar för evigt. Om Alice hade haft en tillräckligt skarp kikare och befunnit sig tillräckligt långt bort  i universum, om hon till exempel hade krupit igenom några av de där kosmiska maskhålen som den den docenten talade om med ett generat småleende, de som möjligen fanns, även om ingen visste säkert, och som skulle göra oövervinnerliga avstånd övervinnerliga, så skulle hon kunna se sig själv som tonåring. 

Allting finns alltid. Men det är nog enklare att spana på sig själv som tonåring långt bort i det utbredda landskapet, med en skarp kikare än att säkert och avspänt resa tillbaka till den där tonåringen. Med uppbådandet av all min humor och melankoli kan jag inte riktigt göra mig av med alla dem jag varit på vägen från tonåringen till fyrtioåringen på vägen tillbaka till tonåringen från fyrtioåringen så att säga.

Dunderklumpen var bättre på det; att släppa 42-åringen och återvända till 3-åringen inom sig.
Je e all dem mänsker ja ha vurte förr






Just nu läser jag Skriv som en nobelpristagare av Kristian Fredén och där hittar jag ett citat från Kenzaburo Oe

När man tänker sig en människas liv, måste man rita upp en kartskiss som inte börjar vid henne födsel, utan sträcker sig betydligt länge tillbaka än så. Man kan inte heller låta skissen sluta den dag hon dör; den måste dras upp så den går längre fram i tiden . När en människa kommer till världen är det inte bara en fråga om hennes liv och död. Hon föds in i den stora skugga som uppstår genom cirkeln av människor som omger henne; också efter hennes död borde det finnas något kvar som levde vidare.

Det utbredda inre landskapet breder ut sig allt mer, således. Det gäller att skaffa sig riktig skarpa linser i den där kikaren om man ska få skymten av sina egna gränser.