men som då ande inte var förhanden

Ännu en gång läser jag Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafon är en av mina absoluta favoritböcker och hittar en passage som fastnar. Det är när Daniel, berättarjaget, återlämnat Vindens skugga till de bortglömda böckernas gravkammare.

Jag kände mig omvärvd av miljontals övergivna boksidor, av världar och själar som ingen brydde sig om och som var på väg att drunkna i ett hav av mörker, medan den värld som levde vidare utanför de där väggarna blev mer och mer glömsk, och ju mer den glömde, desto visare verkade den tro sig vara. 

Och sådan är ju "världen": lite dumdryg så där. I full färd med att glömma så mycket. Rent medvetet glömma så mycket, medvetet förkasta sådan som den tycker att den är för smart för. Sådant som den klassar som ludd och larv men som det nog kommer att visa sig vara något "som kunnat rädda oss om den i tid fått vara med i odlandet av anden".


44
I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.
Han visar sorgset på en tankemängd
som kunnat rädda oss om den i tid
fått vara med i odlandet av anden
men som då ande inte var förhanden
i glömskans garderob blev undanhängd.

Men då vår tomhet här blev ganska lång
kom alltid någon hit och bad få se
på en och annan gammal tankegång
som kanske kunde ges en ny accent
och uppta hjärnan någon kort säsong.

Kommentarer

Populära inlägg