Left overs

Livet är summan av olika val var det någon klok person som sa. Så är även Bourgogneboken en summa av olika, av mig gjorda val. Det blir allt färre val kvar att göra, även om några fortfarande återstår. Texten nedan har jag definitivt bestämt att den inte ska vara med. Men som ett litet blogginlägg kan den väl duga:

Även om vi pendlar fram och tillbaka över den burgundiska gränsen den här sommaren så är bopålarna, tältpinnarna, nedslagna på rätt sida om den, i burgundisk mylla intill den konstgjorda men likväl idylliska, fiskedammen på campingen i Riel les Eaux.

   Byn ligger en bit från campingen och består bara av ett fåtal hus. Man svänger runt kyrkan och sedan är det över. På ett hus mitt emot kyrkan finns en skylt som påstår att här finns det både en affär och en bar men vi blir aldrig riktigt kloka på om det någonsin är öppet.  Vi ser inte en människa i den byn på hela tiden vi är här.

På campingrestaurangen i Riel les Eaux  är det mer liv och rörelse än i hela byn, det var ett sorl och ett skrål kvällarna igenom.  Andra attraktioner på campingen är de två konstgjorda dammarna; en att fiska i och en att bada i. Vi bor alltså intill den som är avsedd för fiske.

Om söndagarna kan man här få se det mest franska man kan se, enligt mig: en rundmagad man i vitt linne och byxor med hängslen, med den karaktäristiska platta kepsen på huvudet, sittande på en pall vid den grönskande strandkanten med ett metspö i handen.  Frun, i knäkort, spräcklig tantklänning dukar upp picknickkorgen på ett campingbord i skuggan en bit därifrån: vin och baguetter naturligtvis och med största sannolikhet också en ost. En liten svart hund springer runt benen på henne.

   Själv fiskar jag inte men jag sitter ofta på en stol utanför tältet och hälsar på alla som gick förbi på promenadstigen runt dammen. Jag är mycket fascinerad och tilltalad av detta att man alltid säger bonjour så fort man får syn på en annan människa i detta välsignade land, oavsett om det är någon man känner eller ej.  Så jag sitter där och hälsar och hälsar och framåt kvällningen får jag ett tillrättavisande bonsoir till svar på mitt envisa bonjour, som en påminnelse att det är dags att byta skiva.

   Varje morgon kommer en brödbil farande för att sälja färskt frukostbröd till oss campare. Den annonserar sin ankomst med en galen, genomträngande tuta och jag utvecklar snart ett slags betingade reflexer på den där tutan. Tanke och handling är ett – om nu tanken över huvud taget är inblandad – när jag far upp från luftmadrassen, greppade plånboken och iväg för att inhandla frukostbrödet. Det slutar med att jag reagerar på samma sätt för alla bilars tutningar och är på väg, ilande genom campingen med plånboken i högsta hugg innan jag inser att det inte är brödbilen utan en varuleverans till restaurangen.