Nu eller alltid

Det är så många av de goda som går just nu: Bowie, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Prince  och nu Olle Ljungström.
Mänskliga relationer kan se ut på så många olika sätt. Du har familj och vänner, arbetskamrater, människor du träffar öga mot öga, sitter tillsammans med vid samma bord och samtalar, människor du kan vidröra, som du känner igen på doften och på rösten, ett rörelsemönster. Du kan ha bloggvänner som du aldrig träffar fysiskt men ändå kommunicerar med, som du kan komma nära, vänner i cyberrymden.
  Och så är det de där andra. Vars texter, sånger, bilder du bär med dig. Där texterna blir som familjemedlemmar, musiken som ett stöd och bilderna som balsam.

En fördel med den här typen av relationer är att man kan ha kvar dem även efter personen som är upphov till de där texterna, sångerna, bilderna, är död. Jag kan läsa Bodil Malmstens böcker, bläddra i hennes blogg, till och med lyssna på hennes röst. Jag kan lyssna på Olles sånger och på så sätt är de alltid hos mig.
   Förutom att det inte fylls på. Det kommer inte mer Bodil-ord. De Olle-sånger som finns i dag är de som finns att tillgå. Men de finns och de går att njuta av som tidigare. På det sättet kan relationen vara evigt densamma.

När någon nära dig dör, någon av de där du talar med, rör vid, då är det annorlunda . Då finns det bara minnena kvar. Relationen förändras drastiskt, det går inte, som med relationen till en författare eller musiker, låtsas att den fortfarande pågår och är den samma.

I Laurie Frankels bok Vi möts igen skapar huvudpersonen ett dataprogram för att hans flickvän ska kunna fortsätta ha kontakt med sin älskade faster efter hennes död. Han använder sig av sparade mail och videochatter mellan flickvännen och fastern och bygger ihop det så att de fortfarande kan maila och chatta med varandra. Samtalen följer det vanliga mönstren och fastern svarar som hon brukar göra. Men liksom med Bodil-relationen fylls det inte på. Flickvännen kan inte tala med sin faster om sådant som hon aldrig talat med henne om tidigare. Referensramarna förändras inte.
I boken utvecklas det hela till en affärsrörelse eftersom det vimlar av människor som vill fortsätta att tala med sina nära och kära efter att de dött.
  Själv känner jag mest ett obehag vid tanken. Det är inte så det ska vara. Den tid vi kan tala med varandra är utmätt, så är det bara. I den typen av relation är det skarpt läge hela tiden. Sedan är det inte längre. Har du något att säga, säg det nu. Sen vet vi inget om. Och det är det som är grejen med den typen av relationer. Det som ger dem nerv.

Men Olle Ljungström, fortsätter jag att hänga med ett tag till.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Jag har också tänkt på det. Hur ska det vara för alla anhöriga till artisten och skådespelare som kan se sina anhöriga gång på gång på film tex. Jag tänker speciellt på Allan Edvall som är med i alla härliga barnfilmer. Det måste kännas konstigt.
Här är det äntligen vår men jag har blivit matförgiftat och legat i flera dagar. Oj så matt jag är.

Populära inlägg