En drömmares inre visioner
Läser Wild mind av min husgud Nathalie Goldberg. I ett kapitel skriver hon om olika inlärningsstilar. Det finns stalkers och det finns dreamers, menar hon. En stalker lär sig genom att lyssna på instruktioner. Till exempel lär han sig cykla genom att någon visar honom en cykel och förklarar hur den fungerar. En dreamer däremot ruskar irriterat av sig alla som försöker instruera henne. Hon vill själv lista ut hur man manövrerar den där cykeln. Vilket tar oerhört mycket längre tid och orsakar oändligt många fler skrubbsår och blåmärken. Det är väl den enda gången det är vettigt att vara en stalker.
A dreamer go by an inward vision skriver Goldberg. Hon lär sig inifrån och ut. Jag är en uppenbar dreamer. Jag kan fortfarande höra den lätta desperationen i min mammas röst när jag i tonåren fick för mig att jag skulle sy en kjol, eller korta av ett par jeans: "Jag vill bara visa dig..." Men jag vill inte bli visad, jag ville sy, jag hade en inre vision. Det är oklart hur många meter tyg jag har förstört i min framfart på symaskinen.
Inte heller tycker jag om att läsa manualer. Det ska liksom fungera att ställa in tv-kanaler och installera skrivare bara genom att trycka på lite olika knappar. Till slut måste det ju bli rätt. Ibland blir det faktiskt det också. Ibland inte.
Jag är alltså inte någon som anlitar PT (Personlig tränare) som är så populärt just nu. Att någon skulle stå över mig och gasta att jag ska göra en armhävning till eller ta i lite mer, skulle göra mig fullkomligt vansinnig. När jag tränar pluggar jag in en ljudbok i öronen och går in i min lilla bubbla.
Faktum är att det gör mig vansinnig bara att lyssna på hur en PT gastar åt andra på gymmet där jag tränar. För att inte tala om vilka svarta tankar den medelålders mannen i grälla neonkläder som gastar åt sin flickvän som om han vore hennes befäl i det militära väcker hos mig.
"NU TAR VI EN HUNDRING IGEN! HUNDRA PROCENT! TVÅ...ETT...KÖR!"
Att hon inte ber honom hålla käften tycker jag är obegripligt. Att hon inte fräser: "Jag kör väl hur många procent jag vill!" Att hon inte reser sig upp och går, byter lås i lägenheten, det är är för mig omöjligt att förstå.
Inte heller jag ber honom hålla käften. Jag nöjer mig med att demonstrativt höja volymen på min ljudbok. Inte för att han lägger märke till detta. Han lägger inte märke till mig över huvud taget. Han är alldeles för upptagen med att domdera över sin flickvän.
Säkert tror han att det där gnisslande ljudet kommer från roddmaskinen. Han har inte en tanke på att det skulle vara mina tänder.
A dreamer go by an inward vision skriver Goldberg. Hon lär sig inifrån och ut. Jag är en uppenbar dreamer. Jag kan fortfarande höra den lätta desperationen i min mammas röst när jag i tonåren fick för mig att jag skulle sy en kjol, eller korta av ett par jeans: "Jag vill bara visa dig..." Men jag vill inte bli visad, jag ville sy, jag hade en inre vision. Det är oklart hur många meter tyg jag har förstört i min framfart på symaskinen.
Inte heller tycker jag om att läsa manualer. Det ska liksom fungera att ställa in tv-kanaler och installera skrivare bara genom att trycka på lite olika knappar. Till slut måste det ju bli rätt. Ibland blir det faktiskt det också. Ibland inte.
Jag är alltså inte någon som anlitar PT (Personlig tränare) som är så populärt just nu. Att någon skulle stå över mig och gasta att jag ska göra en armhävning till eller ta i lite mer, skulle göra mig fullkomligt vansinnig. När jag tränar pluggar jag in en ljudbok i öronen och går in i min lilla bubbla.
Faktum är att det gör mig vansinnig bara att lyssna på hur en PT gastar åt andra på gymmet där jag tränar. För att inte tala om vilka svarta tankar den medelålders mannen i grälla neonkläder som gastar åt sin flickvän som om han vore hennes befäl i det militära väcker hos mig.
"NU TAR VI EN HUNDRING IGEN! HUNDRA PROCENT! TVÅ...ETT...KÖR!"
Att hon inte ber honom hålla käften tycker jag är obegripligt. Att hon inte fräser: "Jag kör väl hur många procent jag vill!" Att hon inte reser sig upp och går, byter lås i lägenheten, det är är för mig omöjligt att förstå.
Inte heller jag ber honom hålla käften. Jag nöjer mig med att demonstrativt höja volymen på min ljudbok. Inte för att han lägger märke till detta. Han lägger inte märke till mig över huvud taget. Han är alldeles för upptagen med att domdera över sin flickvän.
Säkert tror han att det där gnisslande ljudet kommer från roddmaskinen. Han har inte en tanke på att det skulle vara mina tänder.
Kommentarer