Tillbaka till Badrummet
Trots att det finns så stressande många böcker att läsa har jag tagit mig tid att läsa om en gammal goding.
Det var 22 år sedan jag läste Badrummet av Jean Philip Toussaint, en svindlande upplevelse. Toussaint var inte lik någon annan författare jag läst. Det är han fortfarande inte. Men det var med viss bävan jag läste om boken, en del av de där stora läsupplevelserna tenderar ju att falna lite vid en omläsning. Men Badrummet håller.
Jaget i Badrummet är en man i "tjugosju, snar tjugonio års ålder" som plötsligt börjar tillbringa all sin tid i badrummet. Där betraktar han sprickorna i väggarna i hopp om att få se hur de växer sig större. Emellanåt betraktar han sitt ansikte i spegeln, samtidigt som han håller koll på klockan, men kan inte upptäcka att timmen som går ändrar något i hans utseende. Hans flickvän Edmonsson tycker att det är förtorkat att bosätta sig i ett badrum och vägra gå därifrån.
Och lika plötsligt som han flyttade in i badrummet flyttar Jaget plötsligt ut ur detsamma.Allt Jaget tar sig för verkar ske på impuls. Plötsligt, det finns inget bättre ord, även om Kerstin Ekman inte tycker om det, lämnar Jaget sin lägenhet där två polska konstnärer, som ska måla om köket i illbeige, håller på att flå ett okänt antal bläckfiskar. Han köper - plötsligt - en tågbiljett till Venedig.
Jag hade glömt bläckfiskarna men jag mindes den illbeigea färgen, som konstnärerna menar är orange. Jag mindes dartpilen i Edmonsons panna men jag hade glömt den bisarra sjukhusvistelsen.
Förra gången jag läste Badrummet tyckte jag att det mest utmärkande var bristen på handling (Det är ju inte mycket action i att ligga i ett badkar och titta på sprickor i väggen) men nu vet jag inte om det är en korrekt bedömning. Det är snarare Jagets impulsiva och verklighetsfrånvända förhållande till tillvaron som gör boken speciell. "Vanliga" människor befinner sig oftast i ett sammanhang, en daglig rutin som man följer utan att fundera så mycket på de små sakerna runt omkring. Jaget i Badrummet däremot lever i en egen, en aning självupptagen, verklighet där det finns tid att fundera på olika sätt att betrakta regn. Genom Jagets ögon får man helt nya perspektiv på omvärlden.
Och visst händer det saker. Det går bara inte att förstå varför de händer.
På försättsbladet till boken citeras Pythagoras sats. Om jag under min skolgång hade lyckats begripa mig på Pythagoras sats så hade jag möjligen haft en nyckel till boken här. Men nu gjorde jag aldrig det. Matte var liksom inte mitt ämne. Vår pedagogiske mattelärare gav oss ett pussel som skulle hjälpa oss att förstå satsen, men jag lyckades inte ens förstå hur jag skulle klippa ut pusselbitarna från pappret. Så Badrummet behåller sin mystik för mig. Men den är komponerad som en slags triangel kan jag se; tre delar, tre hörn: Paris, Hypotenusan, Paris.
Och när vi är tillbaka i Paris efter den plötsliga utflykten i Hypotenusan/Venedig är man inte riktigt säker på om man har kommit någonstans eller är tillbaka där man började. Ingenting har löst sig och frågorna är fler än när man började läsa. Irriterande, naturligtvis men också ett kvalitetsmärke. I god litteratur får man inte alla svaren.
Det var 22 år sedan jag läste Badrummet av Jean Philip Toussaint, en svindlande upplevelse. Toussaint var inte lik någon annan författare jag läst. Det är han fortfarande inte. Men det var med viss bävan jag läste om boken, en del av de där stora läsupplevelserna tenderar ju att falna lite vid en omläsning. Men Badrummet håller.
Jaget i Badrummet är en man i "tjugosju, snar tjugonio års ålder" som plötsligt börjar tillbringa all sin tid i badrummet. Där betraktar han sprickorna i väggarna i hopp om att få se hur de växer sig större. Emellanåt betraktar han sitt ansikte i spegeln, samtidigt som han håller koll på klockan, men kan inte upptäcka att timmen som går ändrar något i hans utseende. Hans flickvän Edmonsson tycker att det är förtorkat att bosätta sig i ett badrum och vägra gå därifrån.
Och lika plötsligt som han flyttade in i badrummet flyttar Jaget plötsligt ut ur detsamma.Allt Jaget tar sig för verkar ske på impuls. Plötsligt, det finns inget bättre ord, även om Kerstin Ekman inte tycker om det, lämnar Jaget sin lägenhet där två polska konstnärer, som ska måla om köket i illbeige, håller på att flå ett okänt antal bläckfiskar. Han köper - plötsligt - en tågbiljett till Venedig.
Jag hade glömt bläckfiskarna men jag mindes den illbeigea färgen, som konstnärerna menar är orange. Jag mindes dartpilen i Edmonsons panna men jag hade glömt den bisarra sjukhusvistelsen.
Förra gången jag läste Badrummet tyckte jag att det mest utmärkande var bristen på handling (Det är ju inte mycket action i att ligga i ett badkar och titta på sprickor i väggen) men nu vet jag inte om det är en korrekt bedömning. Det är snarare Jagets impulsiva och verklighetsfrånvända förhållande till tillvaron som gör boken speciell. "Vanliga" människor befinner sig oftast i ett sammanhang, en daglig rutin som man följer utan att fundera så mycket på de små sakerna runt omkring. Jaget i Badrummet däremot lever i en egen, en aning självupptagen, verklighet där det finns tid att fundera på olika sätt att betrakta regn. Genom Jagets ögon får man helt nya perspektiv på omvärlden.
Och visst händer det saker. Det går bara inte att förstå varför de händer.
På försättsbladet till boken citeras Pythagoras sats. Om jag under min skolgång hade lyckats begripa mig på Pythagoras sats så hade jag möjligen haft en nyckel till boken här. Men nu gjorde jag aldrig det. Matte var liksom inte mitt ämne. Vår pedagogiske mattelärare gav oss ett pussel som skulle hjälpa oss att förstå satsen, men jag lyckades inte ens förstå hur jag skulle klippa ut pusselbitarna från pappret. Så Badrummet behåller sin mystik för mig. Men den är komponerad som en slags triangel kan jag se; tre delar, tre hörn: Paris, Hypotenusan, Paris.
Och när vi är tillbaka i Paris efter den plötsliga utflykten i Hypotenusan/Venedig är man inte riktigt säker på om man har kommit någonstans eller är tillbaka där man började. Ingenting har löst sig och frågorna är fler än när man började läsa. Irriterande, naturligtvis men också ett kvalitetsmärke. I god litteratur får man inte alla svaren.
Kommentarer
Trevlig kväll!