En kväll på gitarrbaren
Vi sitter utanför "gitarrbaren" och dricker sangria. Några bord längre bort sitter barägaren, som är i 70-års åldern, tillsammans med ett par gäster och spelar gitarr. Han tog sig förvisso tid att resa sig och ta upp vår beställning, men det händer ingenting förrän hans fru kommer och tar beställningen igen och ser till att vi får det vi vill ha. Hon kämpar ensam innanför bardisken inne i den pyttelilla baren som myllrar av foton på barägaren, hans gitarr och folk han har träffat tillsammans med gitarren. CD-skivor och gitarrer pryder varenda millimeter av väggarna och vinstället vid ingången har naturligtvis formen av en gitarr.
Det är gitarrer som är barägarens passion inte att driva en bar. Nu har han flyttat sig till dörröppningen där han fortsätter att plocka med sina långa, gula naglar på strängarna med halvslutna ögon. Frun som (förhoppningsvis också är bargägare) är kutryggig och lite stel i rörelserna fortsätter att torka bord och blanda sangria åt gästerna. Barägaren är lång borta i musiken och inte kontaktbar när två gäster vill beställa något att dricka. En av dem gestikulerar mot munnen för att överrösta musiken medelst kroppsspråket. Men inget hjälper. De får gå in i baren och tala med frun. Detta utlöser ett stort gräl mellan man och hustru. Min spanska är inte särskilt bra men om jag hade varit frun skulle grälet ha handlat om att nu fick han ta mig attan lov att lägga ifrån sig den förbannade gitarren och ta ett handtag eller två i baren; plocka disk, torka bord, hörsamma beställningar och inte bara sitta där och flumma med slutna ögon och spela gitarr. Mannen i sin tur fräser och gestikulerar ilsket och yvigt. Han skapar faktiskt lite atmosfäääär här, drar till sig kunder genom att utöva sin konst, så är det då för mycket begärt att hon tar hand om resten.
Det hela löser sig genom att en ung man (sonen?) milt tar gitarren från barägaren och förser honom med en trasa. Han torkar bord med förorättad min medan sonen upprätthåller atmosfääären med samma skicklighet som fadern men med öppna ögon.
Det är gitarrer som är barägarens passion inte att driva en bar. Nu har han flyttat sig till dörröppningen där han fortsätter att plocka med sina långa, gula naglar på strängarna med halvslutna ögon. Frun som (förhoppningsvis också är bargägare) är kutryggig och lite stel i rörelserna fortsätter att torka bord och blanda sangria åt gästerna. Barägaren är lång borta i musiken och inte kontaktbar när två gäster vill beställa något att dricka. En av dem gestikulerar mot munnen för att överrösta musiken medelst kroppsspråket. Men inget hjälper. De får gå in i baren och tala med frun. Detta utlöser ett stort gräl mellan man och hustru. Min spanska är inte särskilt bra men om jag hade varit frun skulle grälet ha handlat om att nu fick han ta mig attan lov att lägga ifrån sig den förbannade gitarren och ta ett handtag eller två i baren; plocka disk, torka bord, hörsamma beställningar och inte bara sitta där och flumma med slutna ögon och spela gitarr. Mannen i sin tur fräser och gestikulerar ilsket och yvigt. Han skapar faktiskt lite atmosfäääär här, drar till sig kunder genom att utöva sin konst, så är det då för mycket begärt att hon tar hand om resten.
Det hela löser sig genom att en ung man (sonen?) milt tar gitarren från barägaren och förser honom med en trasa. Han torkar bord med förorättad min medan sonen upprätthåller atmosfääären med samma skicklighet som fadern men med öppna ögon.
Kommentarer