Jag minns lekparken utanför min mormors hus
Nathalie Goldberg har i sin bok Wild minds en skrivövning som går ut på att man inleder texten med "Jag minns..." och sedan fortsätter att skriva utan att tänka så mycket eller göra något uppehåll under ett bestämt tidsintervall eller i ett bestämt antal sidor. Jag provade detta och hamnade otippat i leksparken utanför mormors hus:
Jag minns lekparken utanför min mormors hus. När mina föräldrar satt i mormors kök och hällde i sig oändliga mängder med kaffe gick jag dit med min mormors överflödiga tjat om att se mig för när jag gick över gatan, i öronen. Som om min mormor trodde att jag var lite dum i huvudet och inte fem år och kunde allt.
Det var inte någon stor lekpark, några gungor, en sandlåda och ett vikingaskepp,Och så fanns det en livsfarligt hög rutschkana i blå plåt.
På bänken under trädet satt det "fyllegubbar". Var de på det humöret kunde de kasta femkronor på en när man lekte i sandlådan. Jag fick absolut inte följa med någon av gubbarna hem, förmanade mig min mamma. Som om jag skulle få för mig något sådant. Jag som inte ens vågade åka i rutschkanan. Det vildaste jag gjorde i den parken var när jag hittade en lekkamrat som hette Helena och vi rotade runt i soptunnorna och plockade på oss skatter från ett stor parti bortslängda plastblommor. Jag minns inte riktigt vad som hände med min del av bytet sen men jag kan inte tänka mig att min mamma accepterade att jag förde hem saker som jag hittat i soporna. Inte heller kan jag tänka mig att jag gömde mina fynd för mamma, eftersom jag berättade nästan allt för henne när jag var fem år. Förmodligen fick plastblommorna återgå till sin plats i tunnan.
Några år senare skulle lekplatsen byggas om och vikingaskeppet tas bort och ersättas av några gunghästar som inte alls var lika roliga. Men gungorna blev kvar och den livsfarliga rutschkanan. Och en dag åkte jag den.
Jag minns att jag satt i en av gungorna och tittade på den. Jag var ensam i parken och jag minns hur jag bestämde mig för att nu skulle det ske. Min mamma berättade sedan gärna och ofta om hur de suttit vid mormors köksbord och sett hur jag med bestämda steg gick bort till den livsfarligt höga rutschbanan, klättrade upp för den svindlande trappan.
Och åkte ner.
Den där känslan när man precis har gjort något som man egentligen inte vågar. Det är ett rus och en kraft i den känslan. En känsla av att har man klarat det här, då kan man göra vad som helst. Det är genom att göra saker som man inte vågar som man växer och utvecklas.
Idag är rutschbanan borta. Gungorna och sandlådan också. Nu är det bara en vanlig park. Det finns inget som tyder på att här någonsin har legat en lekpark. Här finns inga bevis för att några som helst stordåd har utförts på denna plats.
Jag minns lekparken utanför min mormors hus. När mina föräldrar satt i mormors kök och hällde i sig oändliga mängder med kaffe gick jag dit med min mormors överflödiga tjat om att se mig för när jag gick över gatan, i öronen. Som om min mormor trodde att jag var lite dum i huvudet och inte fem år och kunde allt.
Det var inte någon stor lekpark, några gungor, en sandlåda och ett vikingaskepp,Och så fanns det en livsfarligt hög rutschkana i blå plåt.
På bänken under trädet satt det "fyllegubbar". Var de på det humöret kunde de kasta femkronor på en när man lekte i sandlådan. Jag fick absolut inte följa med någon av gubbarna hem, förmanade mig min mamma. Som om jag skulle få för mig något sådant. Jag som inte ens vågade åka i rutschkanan. Det vildaste jag gjorde i den parken var när jag hittade en lekkamrat som hette Helena och vi rotade runt i soptunnorna och plockade på oss skatter från ett stor parti bortslängda plastblommor. Jag minns inte riktigt vad som hände med min del av bytet sen men jag kan inte tänka mig att min mamma accepterade att jag förde hem saker som jag hittat i soporna. Inte heller kan jag tänka mig att jag gömde mina fynd för mamma, eftersom jag berättade nästan allt för henne när jag var fem år. Förmodligen fick plastblommorna återgå till sin plats i tunnan.
Några år senare skulle lekplatsen byggas om och vikingaskeppet tas bort och ersättas av några gunghästar som inte alls var lika roliga. Men gungorna blev kvar och den livsfarliga rutschkanan. Och en dag åkte jag den.
Jag minns att jag satt i en av gungorna och tittade på den. Jag var ensam i parken och jag minns hur jag bestämde mig för att nu skulle det ske. Min mamma berättade sedan gärna och ofta om hur de suttit vid mormors köksbord och sett hur jag med bestämda steg gick bort till den livsfarligt höga rutschbanan, klättrade upp för den svindlande trappan.
Och åkte ner.
Den där känslan när man precis har gjort något som man egentligen inte vågar. Det är ett rus och en kraft i den känslan. En känsla av att har man klarat det här, då kan man göra vad som helst. Det är genom att göra saker som man inte vågar som man växer och utvecklas.
Idag är rutschbanan borta. Gungorna och sandlådan också. Nu är det bara en vanlig park. Det finns inget som tyder på att här någonsin har legat en lekpark. Här finns inga bevis för att några som helst stordåd har utförts på denna plats.
Kommentarer