Det är över för den här gången

Det har vänt nu. Det har kommit en lätt, knappt märkbar nyansskillnad i luften och ett lugn, som när de tunga värktabletter jag ibland äter för nackvärken tickar in, sprider sig i kroppen. Jag slappnar av. Något skuldmedvetet njuter jag av att sommaren lider mot sitt slut. Naturligtvis borde jag ha njutit mer av den här sommaren, som vanligt. Jag borde ha gått flera promenader, grillat oftare, badat. Jag borde ha packat fler picknick-korgar. Jag borde ha suttit ute på altanen och skrivit oftare, det borde jag ha gjort. Varför har jag inte gjort det tillräckligt i år, igen? Varför kan jag inte hantera det här med den svenska sommaren?

Och samtidigt, lättnaden. Äntligen är den här. Den där där lilla, lilla skärpan i luften som innebär att jag är fri. Nu är det tillåtet att strunta i allt det där. Jag behöver inte njuta så mycket, inte ta till vaaaaara hela tiden. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sitta framför TV:n och sträcktitta på gamla avsnitt av Modern i Midsomer, rulla in mig i en filt och läsa Lotta-böcker med en godispåse på magen. Allt är tillåtet igen.
Det är över för den här gången.