Ett köksgolv lägger sig inte själv - inte ens i miniatyr

Det är med viss bävan jag kikar in i dockskåpet. I mitten av maj lämnade jag en ilsken Laura protestputsande skor i hallen. Vi var inte riktigt sams när det gällde golvet i köket. Eller ja, vi var väl ganska överens om att den lösning jag hade att erbjuda inte var särskilt bra, men medan jag tyckte att det var för dyrt med den natursten med fossiler som vi båda egentligen villa ha, tyckte Laura mest att jag var småsnål. Det hela blev till ett gräl där Laura fick för sig att jag kritiserade hennes arbete och surnade till tillsammans med skoputslådan och husets alla skor.

Det verkar som hon fortfarande är grinig eftersom hon avkräver mig legitimation när jag sticker in näsan genom dörren.

Hon påpekar kort att det inte har hänt mycket i köket över sommaren. Det har det ju inte och  jag försöker avleda henne med att stoppa in en rosa sulky som just har kommit i det månatliga paket med miniatyrer som jag prenumererar på. Hon höjer på ögonbrynen.

"Jaha." säger hon och jag tycker mig höra en stänk av hån i rösten. "Och vad ska jag ha den här till då? Men det är klart jag kan ju köra omkring ankan i den." Med hon tar den stackars ankan, trycker ner henne i sulkyn och börjar demonstrativt marschera med dem fram och tillbaka över hallgolvet. "Det är ju tur att vi inte har lagt någon natursten i köket. Nu kan jag köra sulkyn där också. Hade det funnits sten hade det ju blivit lite skakigt och ojämnt, eller hur?" Hon spänner blicken i mig men jag tittar på mina fötter. 

Jag vågar inte berätta för henne att jag den senaste tiden lagt mer tid på att leta efter en vinterjacka åt mig själv, än jag har lagt på att leta golv åt hennes kök. Inte heller kan jag berätta att jag nyligen varit på besök hos ett lyxdockskåp med porslinsdockor, tack- och väggmålningar på finca Es Calderers på Mallorca. Eller att det skåpet inte ens hade ett kök.

Fortfarande utan att ta blicken från mina skor petar jag in ett par hattaskar i hallen, som ett sista fredsförsök. Laura blänger på mig, tror jag verkligen att hon är så lättköpt. Så tar hon askarna i famnen och marscherar upp för trappan till sin kammare. Ankan sitter kvar i sulkyn och tittar förvånat efter henne. Vi hör en dörr slå igen med en smäll uppe på vinden och jag förstår att hon ändå har bestämt sig för att fundera på att förlåta mig.