Reliker
Min bloggvän Skatan skrev om Patti Smiths fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm Eighteen Stations exhibition:
Hon har sökt upp beundrade människors ”lämningar”, förebilder och ting som hon vill bevara och också kunna visa för världen, ting eller saker som har vidrörts av dessa idoler
skriver hon om utställningen.
Det fick mig att fundera på vilka "beundrade människors 'lämningar'" jag skulle fotografera, eller bara besöka och vidröra för att få del av de beundrade människornas styrka, vilka reliker. Det var svårare än jag trodde. Jag gick igenom mina husgudar och började med Bodil Malmsten, den största av dem alla. Men jag kom fram till att jag inte kände någon längtan efter att vidröra hennes pennor, datorer, eller de berömda tejprullarna. Inte vill jag besöka hennes hus i Finistère heller. Hennes ord, däremot, vill jag vara nära så ofta jag kan. När det gäller Bodil är det orden jag får kraft av.
Patti Smith hade fotograferat Frida Kahlos säng och den skulle jag också gärna besöka. Det finns mycket kraft och viljestyrka att hämta där, bara genom att snudda vid en sängstolpe.
Birgitta Stenbergs anteckningsböcker från när hon liftade runt i Europa, bara känna på pappret för att få lite av det där fria, vilda. Försiktigt, försiktigt för att inte besudla dem med mitt eget inrutade, välanpassade och tunga.
Så skulle jag vilja besöka rummet där Majakovskij sköt sig. Mer för att vistas i ett heligt rum. Stå där och värka en stund, känna ångesten darra i luften och höra ekot från den där tordönsrösten skanderande dikter mellan väggarna.
Några andra "reliker" som jag har besökt, och gärna vill besöka igen är fynden, från Andrée expeditionen, som finns i Andréemuseet i Gränna. Där handlar det inte heller om att hämta kraft utan om att vara nära föremål som vidrörts av expeditionsmedlemmarna: Andrée, Strindberg och Fraenkel, att vara så nära dem som möjligt. Jag har läst så mycket om dem att de känns som mina släktingar. Andrée-expeditionen, världens bästa äventyrshistoria, och den har hänt i verkligheten.
Men jag har inte blivit besatt på samma sätt som Bea Uusma som skrev Expeditionen: min kärlekshistoria. Hon var tvungen att resa ända till Vitön bara för att få gå på samma mark som dem. Jag nöjer mig med att åka till Gränna.
Hon har sökt upp beundrade människors ”lämningar”, förebilder och ting som hon vill bevara och också kunna visa för världen, ting eller saker som har vidrörts av dessa idoler
skriver hon om utställningen.
Det fick mig att fundera på vilka "beundrade människors 'lämningar'" jag skulle fotografera, eller bara besöka och vidröra för att få del av de beundrade människornas styrka, vilka reliker. Det var svårare än jag trodde. Jag gick igenom mina husgudar och började med Bodil Malmsten, den största av dem alla. Men jag kom fram till att jag inte kände någon längtan efter att vidröra hennes pennor, datorer, eller de berömda tejprullarna. Inte vill jag besöka hennes hus i Finistère heller. Hennes ord, däremot, vill jag vara nära så ofta jag kan. När det gäller Bodil är det orden jag får kraft av.
Patti Smith hade fotograferat Frida Kahlos säng och den skulle jag också gärna besöka. Det finns mycket kraft och viljestyrka att hämta där, bara genom att snudda vid en sängstolpe.
Birgitta Stenbergs anteckningsböcker från när hon liftade runt i Europa, bara känna på pappret för att få lite av det där fria, vilda. Försiktigt, försiktigt för att inte besudla dem med mitt eget inrutade, välanpassade och tunga.
Så skulle jag vilja besöka rummet där Majakovskij sköt sig. Mer för att vistas i ett heligt rum. Stå där och värka en stund, känna ångesten darra i luften och höra ekot från den där tordönsrösten skanderande dikter mellan väggarna.
Några andra "reliker" som jag har besökt, och gärna vill besöka igen är fynden, från Andrée expeditionen, som finns i Andréemuseet i Gränna. Där handlar det inte heller om att hämta kraft utan om att vara nära föremål som vidrörts av expeditionsmedlemmarna: Andrée, Strindberg och Fraenkel, att vara så nära dem som möjligt. Jag har läst så mycket om dem att de känns som mina släktingar. Andrée-expeditionen, världens bästa äventyrshistoria, och den har hänt i verkligheten.
Men jag har inte blivit besatt på samma sätt som Bea Uusma som skrev Expeditionen: min kärlekshistoria. Hon var tvungen att resa ända till Vitön bara för att få gå på samma mark som dem. Jag nöjer mig med att åka till Gränna.
Kommentarer