I rörelse

För nästan exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg med titeln Istid och när jag nu bläddrar vidare bland andra blogginlägg får jag uppfattningen att oktober inte riktigt är min månad. Slutet av augusti och under september är jag en svärmisk höstförespråkare, men i mitten av oktober verkar jag tappa sugen ordentligt. Främst handlar det om kylan och att jag plötsligt drar mig till minnes att nu kommer jag att frysa i, i bästa fall, fyra månader framåt. I år har hösten varit så varm och vacker så att när mörkret och kylan väl infann sig kändes det som ett oväntat hammarslag i bakhuvudet. Jag känner mig helt enkelt lite golvad.

Man behöver inspiration så här i köldens och mörkrets tid och det bästa sättet att få det, åtminstone enligt mig, är att byta miljö.Att få mental rörelse genom att försätta sig i geografisk rörelse. 

   Så en del av den gångna helgen har jag spenderat inuti textilskulpturen till vänster på bilden ovan. I jakten på inspiration och nya vinklar sparkade jag helt enkelt av mig skorna och krälade på alla fyra genom den uppblåsta tygtunneln till höger och fram till en dragkedja i den vänstra. Där gällde det att snabbt ta sig in och få upp dragkedjan innan tygtältet sjunkit ihop, men jag lyckades faktiskt. Om ni känner till hur oerhört stel och orörlig jag är så förstår ni vilken bedrift den här expeditionen var. P var mig hack i häl. Inne i "ballongen" satt vi på stora sittkuddar som var gjorda av något som såg ut som hopbuntade remsor av gigantiska wettex-trasor och funderade på vad som egentligen kan kallas för konst. Att det här var kul, var vi ganska överens om, men var det konst? Skit samma, kan jag tycka. Så länge det händer något med en när man upplever det eventuella konstverket. Så länge det sätter dig i rörelse. 

Det var på Norrköpings konstmuseum som detta begav sig och förutom det uppblåsta textiltältet finns där ett av mina favoritkonstverk: Det sjungande trädet av Isac Grünewald. Även Grünewalds målningar ifrågasattes om de var konst på den tiden det begav sig, men nu är det väl ingen som tvivlar?  Det sjungande trädet är precis vad man behöver så här års, en målning så fylld av livsglädje att till och med träden svänger och sjunger. Till och med träden är i rörelse. Det behöver inte vara svart och tungt för att vara konst, det är jag i alla fall säker på.