Trollsländor och gråstenar.


Under den gångna veckan har jag ägnad en hel del tid åt att stå i ett hotellfönster i Krakow. 
En av orsakerna till detta var att jag tycker det är så vacker med dans. Särskilt balett. Och  
innanför de stora fönstren i den vackra byggnaderna mittemot avlöste balettlektionerna varandra.  
Lätta som trollsländor snurrade och fladdrade, sträckte och hoppade de därinne. 

En annan orsak till att jag stod där i fönstret var att min dåliga höft gett upp efter de långa promenaderna i Krakow gamla stad och judekvarter och tagit med sig ett knä i förfallet och jag använde fönsterbrädet för att göra stretchövningar. 
Medan ballerinan i huset mittemot kickade upp foten i öronhöjd lika enkelt som om hon tog ett steg framåt uppbådade jag all min viljestyrka för att få upp högerbenet på marmorbrädan under pustande och stånkande. Som en gråsten så mjuk.

Jag har alltid önskat att jag kunde dansa, men inte ens som ung var jag särskilt smidig. Jag var ungefär som nu, bara något mindre värkbruten. Det är den där totala kontrollen på kroppen, lättheten i rörelsen, jag är avundsjuk på. Min kropp har alltid rört sig som den själv vill, och den tar sig tid. Det tar en halv minut att vända på den. Nå, kanske överdriver jag något. Men har den, kroppen, väl tagit sig ned på golvet så tar det åtminstone 45 sekunder att få upp den därifrån. Och den processen är inte något som för tankarna till fladdrande trollsländor, det kan jag lova. 

Bitter i sinnet lätt jag benet dråsa ner från fönsterbrädan med en duns och såg hur dansarna tvärsöver gatan gick ner i spagat. Själv gick jag ut i badrummet och smörjde in två tredje delar av kroppen med Voltaren. 



Kommentarer

Populära inlägg