Ett inlägg om hur världens alla onda makter vänder sig emot mig och jävlas

Efter en intensiv arbetsdag och efter att ha varit en trevlig sambo på badstranden (Visserligen en sambo utan bikini och en sambo som inte badade. Så hur trevlig jag verkligen var kan man kanske fråga sig. När jag skriver att jag var utan bikini betyder det inte att jag var naken, jag var en synnerligen påklädd sambo som satt på bryggan och plaskade med fötterna. En ganska tråkig sambo, alltså. Men ändå:), efter allt detta hårda slit skulle det givas mig ett par timmars skrivtid som jag suktat efter så länge.
   Eftersom det är en så strålande afton bänkar jag mig på altanen med datorn i knät. Det visar sig att datorns batteri är helt urladdat.
   "Det var väl själva fan." säger jag och klampar in med datorn och sätter den på laddning. Sladden räcker inte ända ut på altanen så jag tar med mig den andra datorn istället. Den datorn tar ungefär tre dygn på sig att starta. Den arbetar med uppdateringar, berättar den för mig. "Stäng inte av datorn."
   "Nej, det enda jag vill är att sätta på den." säger jag högt, trummar med pekfingret mot armstödet och blänger ilsket framför mig. När jag inser att jag stirrar på mina frodiga pelargoner med en blick som borde få dem att frätas sönder, flyttar jag ögonen till det likaledes frodiga ogräset som spirar mellan stenplattorna för det lär inga blickar kunna döda.
  När datorn väl har arbetat färdigt med sina, av mig oönskade uppdateringar visar det sig att inte heller den här datorn är laddad. Jag tar ett djupt andetag och hämtar den första datorn som under de tre dygn den andra tagit på sig att starta, har laddat upp sig så pass att den i alla fall ska räcka en liten stund. Och en stund är ju i alla fall bättre än ingen stund. Tänker jag i ett atypiska försök att tänka positivt.
  Kommen så långt visar det sig att wifi-"strålningen" har bestämt sig för att i kväll ska den inte räcka ut på altanen. Den gör det ibland, ibland inte. Ikväll är det inte.  I det allmänna garaget under vårt hus där fungerar vår wifi alltid, men eftersom det är en så vacker kväll är det alltså altanen jag har valt att sitta på. Ok. Det blir inget blogginlägg idag.
   Fast besluten att ändå vara positiv och ändå ta tillvara på de här efterlängtade skrivtimmarna, klickar jag på ett dokument med en novell jag håller på att skriva. Det visar sig att halva novellen inte längre finns kvar i dokumentet. Allt jag så tjusigt formulerade när jag skrev på den förra gången är borta.
  Ungefär så här dags sticker P ut en tallrik med smörgåsar med spansk, lufttorkad skinka och ett glas fint, mallorkinskt vin genom altandörren. Jag brister ut i en lång tirad om hur jävligt livet är mot mig.
P tittar medlidsamt på mig och säger att det finns mer vin om jag vill ha sen.
  "Det vill jag nog." säger jag dovt och bär in datorjäveln. I den andra handen håller jag tallriken med skinksmörgåsarna eftersom jag inte vill att måsarna ska komma och stjäla dem, för det skulle inte förvåna mig en sådan här kväll. Jag hämtar mitt prickiga pennfodral och min anteckningsbok och börjar skriva ett blogginlägg om hur världens alla onda makter vänder sig emot mig och jävlas. För hand.

Nu finns det säkert någon som säger: "Herregud, är du så bortskämd att du har två datorer!" Och: "För att en dator ska vara laddad måste den laddas av sin ägare (P har redan nämnt detta, ett påpekande som varken laddade mina datorer eller fick mig på bättre humör.) och för att noveller ska sparas måste man trycka på spara-knappen, förövrigt är det här med bredbandsuppkoppling en världslig sak. Tänk vad lycklig du är som har en altan att sitta på och en man som kommer med mat och vin åt dig när du sitter där, och på Medelhavet sitter människor hoptryckta i för trånga gummibåtar och ser sina barn drunkna.
   Med detta vill de ha sagt att världens alla onda makter knappast vänt sig mot mig.
Och det är möjligt att de faktiskt har en poäng.