Att röra sig säkert och avspänt i det tidsligt och rumsligt utbredda inre landskap som man är

Apropå detta med att leva om sitt liv. Så förbereder jag just nu årets nostalgikalender.

Av någon anledning känner jag alltid att jag behöver försvara detta att jag tycker att det är hejdlöst roligt att rota omkring i minnets avkrokar, som om det är något som borde analyseras på något freudianskt vis och leda fram till att jag har någon sjuklig hämning som letar sig upp ur mitt undermedvetna likt en illaluktande, nostalgiskt vurmande gas. En hämning som möjligen går att bota med psykoanalys.

Kanske är det min tvångsmässiga vilja att försvara mig som borde analyseras.

Hur som helst tänker jag ändå vältra mig hämningslöst i mina hämningssymtom en tid fram över och känner jag att jag borde be om ursäkt för det ska jag läsa följande citat ur Night train to Lissbon av Pascal Mercier. 

Det är ett misstag, en idiotisk våldsakt när vi koncentrerar oss på vårt här och nu i övertygelsen om att därmed omfatta det väsentliga. Vettigast vore att man rörde sig säkert och avspänt i det tidsligt och rumsligt utbredda inre landskap som man är, och göra det med tillbörlig humor och melankoli.