Anteckningar om 90-talet 4

Friheten och fångenskapen

90-talet var friheten och fångenskapens tid. 

Det var ett oändligt sittande på meningslösa lektioner för att lära sig sådant som jag fått för mig att jag aldrig skulle få nytta av i det "riktiga livet". Det sista året på gymnasiet kändes som ett oerhört slöseri med tid, ett enda väntande på att det där "riktiga livet" skulle börja. 
   Det sista året på gymnasiet gjorde jag en mental minnesanteckning till mig själv. Jag skulle komma ihåg hur tråååååkigt det var att gå i skolan, så att jag inte hänföll till det romantiska mos kring skoltiden som alla åldringar i 40-årsåldern ägnade sig åt. De verkade anse att skoltiden var den bästa och lättaste tiden i hela livet. Man hade inga bekymmer, det enda man behövde tänka på då var ju att sköta skolan, inget annat. 
   Det förundrade mig hur tidigt demensen kunde sätta in.

Sedan flyttade jag hemifrån. 

Friheten kan se ut på många sätt. Att flytta hemifrån var att få så mycket frihet att jag nästan blev yr. Plötsligt kunde jag göra vad jag ville utan att någon ifrågasatte det hela tiden, som hemma där allting ifrågasattes; min dygnsrytm, mitt klädval, varför jag inte tyckte om viss sorts mat, varför jag inte ville titta på TV, varför jag ansåg att jag hade värre problem än att bara tänka på att sköta skolan . 
Här i min egna lägenhet var jag fri att göra vad som helst.
Vad. Som. Helst. 
   Dagen då jag fick min grönrutiga soffa levererad kokade jag en kanna med te och lade mig i nämnda soffa och läste Skattkammarön  från pärm till pärm. 
Det är ett av mina starkaste frihetsminnen. 


Kommentarer

skogsnuvan sa…
Så här efteråt är det precis som du säger. Skoltiden ses i ett skimmer men när man läser sina gamla dagbäcker förstår man att det inte var så. Man hade minsann massor av bekymmer för mycket som man idag inte förstår var några problem, sina magra armar och bleka ben och att man inte var blondin utan mörk. Man ska akta sig för vad man önskar för nu är jag banne mig blondin (eller vit) och inte blev livet roligare för det. Inte har jag magra armar och ben heller längre.

Populära inlägg