Enfaldigt pladder
Jag har fått en ny vän. Min nya vän heter Don Bernes Pumares.
Don Bernes Pumares är chefsbibliotekarie på Nationalbibilioteket i Madrid någon gång i början av 50-talet.
Om man får tro Carlos Ruiz Zafons nya roman Andarnas labyrint.
Och det får man väl inte.
Men Don Bernes Pumares är ändå min vän.
Dels på grund av min skeva verklighetsuppfattning. Dels på grund av hans mindre skeva inställning till biblioteksbesökare:
... de som kommit enbart för att sitta och viska eller för att få sig en tupplur kasade han ut med förklaringen att sömndruckna sinnen och enfaldigt pladder hade hela den yttre världen till sin disposition.
Don Bernes Pumares är min vän. Mer än så, han är min hjälte.
Han menar som jag att biblioteken är till för de läsande. För de litteraturintresserade. För kufarna och eskapisterna, om man så vill. För dem, för oss, som kanske inte har hela den yttre världen till vår disposition, och som därför söker vår hemvist i den inre.
På senare år har biblioteken förvandlats från de tysta, koncentrerade, kyrksalsliknande rum där man i lugn och ro kunde resa mellan böckernas pärmar, till något slags oroliga uppehållsrum fulla av enfaldigt pladder och gastande i mobiltelefoner och på vissa platser har man till och med fått anlita säkerhetsvakter för att bibliotekarier och låntagare inte ska bli attackerade.
Ingen skulle attackera Don Bernes Pumares. Don Bernes Pumares är min vän, mer än så, han är min hjälte.
Don Bernes Pumares är chefsbibliotekarie på Nationalbibilioteket i Madrid någon gång i början av 50-talet.
Om man får tro Carlos Ruiz Zafons nya roman Andarnas labyrint.
Och det får man väl inte.
Men Don Bernes Pumares är ändå min vän.
Dels på grund av min skeva verklighetsuppfattning. Dels på grund av hans mindre skeva inställning till biblioteksbesökare:
... de som kommit enbart för att sitta och viska eller för att få sig en tupplur kasade han ut med förklaringen att sömndruckna sinnen och enfaldigt pladder hade hela den yttre världen till sin disposition.
Don Bernes Pumares är min vän. Mer än så, han är min hjälte.
Han menar som jag att biblioteken är till för de läsande. För de litteraturintresserade. För kufarna och eskapisterna, om man så vill. För dem, för oss, som kanske inte har hela den yttre världen till vår disposition, och som därför söker vår hemvist i den inre.
På senare år har biblioteken förvandlats från de tysta, koncentrerade, kyrksalsliknande rum där man i lugn och ro kunde resa mellan böckernas pärmar, till något slags oroliga uppehållsrum fulla av enfaldigt pladder och gastande i mobiltelefoner och på vissa platser har man till och med fått anlita säkerhetsvakter för att bibliotekarier och låntagare inte ska bli attackerade.
Ingen skulle attackera Don Bernes Pumares. Don Bernes Pumares är min vän, mer än så, han är min hjälte.
Kommentarer