Galningar och gamla bekanta
För en tio-femton år sedan satt jag och skrev på ett kafé. Jag satt där ofta och efter ett tag kände jag igen de andra stamgästerna. Inte för att vi hälsade på varandra, vi var ju i Sverige gudbevars, men kände igen varandra det gjorde vi.
Där var en klotformad taxichaufför som alltid löste korsord och där var en man som satt och mumlade över en vacker, gammaldags atlas där han mätte upp avstånd med en plastlinjal.
Så slog cafét igen och vi skingrades för vinden.
Nu sitter jag och skriver på ett annat kafé och här har jag återsett min gamle vän den klotformade taxichauffören. Han löser fortfarande korsord men istället för det stora korsordslexikon han hade med sig förr i världen har han numera en i-pad.
Atlas-mannen ser jag däremot inte till. Jag har svårt att se hur han skulle förhålla sig till Google maps. Själva grejen med honom var ju att hans atlas var så gammal och fin.
När jag tänker efter så vet jag inte om den klotformade korsordslösaren verkligen var taxichaufför. Det var bara något jag hittade på.
Jag brukar hitta på sådana där saker. Vår brevbärare har jag försett med ett lesbiskt förhållande och en fårfarm. Det värsta är att jag ljuger så jag tror mig själv. Det har varit nära att jag frågat om de fått många får i år men jag har lyckats hejda mig i sista stund.
För övrigt undrar jag varför jag alltid måste hamna bland folk som pratar för sig själva när jag är på kafé. Så sent som tidigare idag hade jag en på varje sida om mig. Till höger om mig satt en gubbe och muttrade ner i sin kaffekopp. Det enda jag kunde urskilja var: "Ja, jo, pust. Det är bara jobb och jobb i den här stan." På min vänstra sida satt en kvinna och stånkade för sig själv medan hon rotade i en ICA-kasse: "Det är så varm. Jag orkar inte. Jag kommer inte hem. Det går inte."
Det var när gubben på min högra sida började fnittra på ett obehaglit sätt och snegla åt mitt håll som jag förskräckt slog ihop min dator och skyndade ut ur lokalen.
Väl hemma i säkerhet tänkte jag att de där båda är nog inte galnare än jag, egentligen. Kan man hitta på chaufförsjobb och fårfarmar åt folk så man tror sig själv, är det väl bara en tidsfråga innan man sitter på kafé och pratar för sig själv:
"Jaså, den fete taxichauffören är här idag igen. Idag tror jag att han är ännu fetare än förra veckan."
*elakt fnitter*
Där var en klotformad taxichaufför som alltid löste korsord och där var en man som satt och mumlade över en vacker, gammaldags atlas där han mätte upp avstånd med en plastlinjal.
Så slog cafét igen och vi skingrades för vinden.
Nu sitter jag och skriver på ett annat kafé och här har jag återsett min gamle vän den klotformade taxichauffören. Han löser fortfarande korsord men istället för det stora korsordslexikon han hade med sig förr i världen har han numera en i-pad.
Atlas-mannen ser jag däremot inte till. Jag har svårt att se hur han skulle förhålla sig till Google maps. Själva grejen med honom var ju att hans atlas var så gammal och fin.
När jag tänker efter så vet jag inte om den klotformade korsordslösaren verkligen var taxichaufför. Det var bara något jag hittade på.
Jag brukar hitta på sådana där saker. Vår brevbärare har jag försett med ett lesbiskt förhållande och en fårfarm. Det värsta är att jag ljuger så jag tror mig själv. Det har varit nära att jag frågat om de fått många får i år men jag har lyckats hejda mig i sista stund.
För övrigt undrar jag varför jag alltid måste hamna bland folk som pratar för sig själva när jag är på kafé. Så sent som tidigare idag hade jag en på varje sida om mig. Till höger om mig satt en gubbe och muttrade ner i sin kaffekopp. Det enda jag kunde urskilja var: "Ja, jo, pust. Det är bara jobb och jobb i den här stan." På min vänstra sida satt en kvinna och stånkade för sig själv medan hon rotade i en ICA-kasse: "Det är så varm. Jag orkar inte. Jag kommer inte hem. Det går inte."
Det var när gubben på min högra sida började fnittra på ett obehaglit sätt och snegla åt mitt håll som jag förskräckt slog ihop min dator och skyndade ut ur lokalen.
Väl hemma i säkerhet tänkte jag att de där båda är nog inte galnare än jag, egentligen. Kan man hitta på chaufförsjobb och fårfarmar åt folk så man tror sig själv, är det väl bara en tidsfråga innan man sitter på kafé och pratar för sig själv:
"Jaså, den fete taxichauffören är här idag igen. Idag tror jag att han är ännu fetare än förra veckan."
*elakt fnitter*
Kommentarer
Åtminstone den inre.