Tur i oturen

De bortglömda böckernas gravkammare 

I min gravkammare för gamla, bortglömda böcker dväljs ett antal gamla Wahlströms flickböcker som jag ärvt av min mor. "Hjältinnorna" i de här böckerna från 50-talet, förebilderna, var präktiga helylle flickor som inte tyckte om den nya jazzmusiken utan hellre höll sig till gamla visor, de var inte ute och drog med olika pojkar utan förälskade sig tidigt, evigt och platonsk i en pålitlig, något äldre pojke.  

     Möjligen kunde de vara lite småslarviga och tanklösa, tappa bunken med sockerkakssmet i golvet eller som Lisbeth i min absoluta älsklingsbok Tur i oturen fastna i en äventyrsbok så att man glömmer att handla när man ska laga mat åt sin utsvultna far. Fadern hämnas genom att förbjuda henne att åka ut och segla med sin kamrat Sonja och istället skicka henne till ett pensionat över sommaren där hon ska lära sig att hushållsarbeta.

    Lisbeth är inte bara en sådan hemvävd tös som håller sig till folkvisorna, hon tycker inte heller om "gäng" Gäng är i det här fallet ungdomar som umgås i grupp och klär sig modernt. 

   Trots allt blir det en fantastisk sommar för Lisbeth med krocketspel, kapprodd, cykelutflykter och romans med potatisskalaren Jan-Olov. Så det var allt tur i oturen att Lisbeth blev skickad på hushållskurs på pensionatet.